Amahoro Amani betyder fred på språken kirundi respektive swahili. Det är ett fredsprojekt som drivs av Kvinna till Kvinna, Scouterna och Svenska PostkodLotteriet för att bidra till att nå FN:s millenniemål. Läs mer om vad Amahoro Amani är »

lördag 15 december 2012

I Stockholm? Manifestation för Östra Kongo imorgon!

 I Östra Kongo arbetar ungdomar frivilligt med lokal konfliktlösning genom Amahoro Amanis många fredsklubbar. Nu kan du visa ditt stöd för dem och alla andra drabbade av höstens drastiskt försämrade konfliktläge, då rebellgruppen M23 intog bland annat staden Goma, där människor mördades och drevs på flykt. Befolkningen i Nord-Kivu känner sig återigen svikna av omvärden och passiva inför den humanitära kris som råder i landet.

Kvinna till Kvinna är en av organisationerna som anordnar söndagens manifestation för Kongo-Kinshasa i Norrmalmskyrkan i Stockholm. Fritt inträde gäller!

När: 16 december klockan 16.00-18.00
Var: Norrmalmskyrkan, Stockholm

På manifestationen medverkar bland andra:
Margot Wallström, FN:s före detta särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikt
Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia
Niclas Lindgren, direktor PMU
Marika Griehsel, frilansjournalist och filmare
Asha Ali, artist
Mikael ”ZIFA” Eriksson, artist

Läs mer på: http://kvinnatillkvinna.se/2012/11/25/16-december-visa-ditt-stod-for-folket-i-kongo-kinshasa/

fredag 14 december 2012

"Så gör Scouterna världen bättre" - nytt arbetsmaterial om samhällsengagemang

Scouternas nya arbetsmaterial kring samhällsengagemang har fokus på FN:s åtta millenniemål.









Scouterna har släppt sitt nya material om samhällsengagemang. Med inspiration, tips och aktiviteter ska det bli lättare för scoutkårer och scoutavdelningar att arbeta med att göra världen bättre.

Materialet är en digital presentation, en hemsida, som anpassar sig till både mobil, läsplattor och datorn. Scoutledarna kan bära med sig tipsen om samhällsengagemang i fickan, helt enkelt.

Nathalie har jobbat
med att ta fram materialet.
– Vi fick jättebra respons på materialet under Demokratijamboreen och en scoutledare sa till mig att det här var precis ett sånt stöd som hon saknat, säger Nathalie C. Andersson som har jobbat med projektet under hösten.

I materialet kan scoutledarna klicka sig runt och läsa om FN:s millenniemål, hur man kan koppla målspår till samhällsengagemang och hur man kan arbeta med märken samtidigt som man jobbar med att skapa en medvetenhet om möjligheter och problem i samhället.

– Det finns också en slags Aktivitetsbank som vi har fyllt med specialgjorda aktiviteter. Vi hoppas att scoutledarna kommer att använda och framför allt att inspireras av materialet ”Så gör Scouterna världen bättre”, säger Nathalie C. Andersson.

Adressen till materialet är: www.scouterna.se/samhallsengagemang

lördag 1 december 2012

Världsaidsdagen, FADI och millenniemål 6

Visste du att ett av FN:s åtta millenniemål är att stoppa spridningen av hiv och aids? Genom Amahoro Amani arbetar fredsklubbar och samarbetsorganisationer med just detta millenniemål, något vi självklart vill uppmärksamma på Världsaidsdagen.

FADI (Femmes en Action pur le Developpement Intégré) är en av organisationerna bakom Amahoro Amani i Stora Sjöområdet. De arbetar dagligen i distrikten Uvira och Fizi i provinsen Syd-Kivu i östra Kongo mot det stora problemet med hiv och aids i området. Verktyget är utbildning till kvinnor, män, flickor och pojkar om hur man skyddar sig mot hiv med bland annat säker sex.

I Stora Sjöområdet arbetar fredsklubbar med aktiviteter kring blodgivning och hiv-testning och motverkande av diskriminering genom inkluderande av hiv-positiva i klubbar och scoutversamhet, samt kunskaps- attityd- och beteendeförändring kring hiv/aids.

På UNDP:s svenska sida om millenniemålen kan du läsa mer!
-Lär dig mer här om vad millenniemål 6 går ut på.
-Lär dig mer här om hur det går med millenniemål 6.
-Lär dig mer här om hur millenniemål 6 mäts.

Här på Amahoro Amani-webben kan du läsa mer om alla Amahoro Amanis samarbeten, och om hur vi arbetar med millenniemålen.

torsdag 29 november 2012

Julius och Erik om att sprida Amahoro Amani

Artikel från Scouternas internationella blogg.

Amahoro Amani heter scoutprojektet som utvecklades i Stora Sjöområdet i Östafrika under 1990-talets explosion av etniska motsättningar. Basen i projektet är ungdomsdrivna fredsklubbar som tränats i att upptäcka och lösa små, lokala konflikter innan de växer sig för stora. Metoden har visat sig vara så effektiv att man exporterar idén. Julius Kramer och Erik Ekholm arbetar med att utveckla program för utmanarscouter och implementerar Amahoro Amani-metodiken i svensk scouting. Detta gör de bland annat genom att stå på mässor och vara med på arrangemang, eller genom stöd till kårer. På sikt är tanken att det ska bli fler personer som arbetar med att sprida Amahoro Amani ute i landet, genom att exempelvis hålla workshops. Internationella bloggen mötte upp Erik och Julius på Boomerang 2012 på Vässarö där de var för att inspirera och sprida information om projektet.

Hur började det här för er del? 
- Vi var bägge tilltänkta att hjälpa till med Amahoro Amani-projektet som IST:are under Världsscoutjamboreen i Sverige 2011 men skrev in oss som deltagare istället, det var ju enda chansen för oss. Sedan gick vi förstås på projektets informationsmöten och anmälde oss som intresserade för att jobba med projektet i Sverige. Hur vi fick reda på det skiljer sig en aning. Julius läste om projektet på SSR:s hemsida och blev intresserad. Han mailade Elin Orvik, som då arbetade med projektet på Svenska Scoutrådet. Hon bad honom titta förbi på informationsmötet på Jamboreen. Eriks mamma var på World Scout Mootet i Kenya 2010 och träffade där Amahoro Amani:s grundare, vilket gjorde att hon efter Mootet besökte huvudkontoret i Burundi. Väl hemma berättade hon om fredsprojektet och det fick Erik att gå på mötet på Jamboreen. 

- Två dagar innan julafton förra året, till vissa familjemedlemmars fasa, åkte vi med ett tiotal andra intresserade till Burundi. Anledningen till den två veckor långa resan var att vi skulle besöka ett läger för engagerade inom Amahoro Amani från Burundi, Rwanda och östra Kongo. Vi skulle helt enkelt insupa vad Amahoro Amani faktiskt var. Alla som var med på resan hade fått ansvar för olika områden som vi skulle fundera lite extra på, vårt handlade om den programutveckling som vi arbetar med nu 

Vad var häftgast med att vara iväg?
- Det var den bästa och den värsta utlandsresan hittills! Värsta på grund av att jag var sjuk, bästa på grund av hur annorlunda allt var. Trots att jag rest en del har jag aldrig varit med om något liknande. Det är svårt att svara utan att vara klyschig, men; möten, nya kulturer, det var väldigt inspirerande, svarar Erik. 

Vad överraskade eller förvånade dig mest under resan Erik?
- Jag försökte åka så förutsättningslös som möjligt så jag var ganska nollställd, utan några egentliga förväntningar varken på ena eller andra hållet. Men en liten chock blev det allt när vi landade på Bujumburas flygplats och det var FN-flaggor och vapen överallt. Alla vapen och fattigdomen var det jag reagerade mest på. De vi umgicks med var ur medelklassen, det är de som är scouter. Men, ja, det var ett sådant go hela tiden, trots fattigdomen. 

Vad tog du Julius med dig hem från resan?
- Vi hade uppdraget att fundera över ett roverprogram i anknytning till Amahoro Amani, men insåg ganska snabbt att ett utmanarprogram skulle passa bättre. Under resan kände vi av stämningen, inspirerades av miljön, samtalen och de intervjuer vi genomförde. Det hade varit svårt att prata om projektet som vi gör idag utan de faktiska upplevelser och erfarenheter vi fick ifrån området. 

Hur har arbetet gått hemma? 
- Vi började på noll, men arbetet har gått bra! Eftersom Amahoro Amani i praktiken knappt fanns i Sverige innan vi åkte till Burundi kan vi idag säga att vi ”äger” just vår del av projektet. Ingenting finns färdigt än, men vi har kommit en bit på väg. Scouterna är en bra och rolig organisation att jobba inom! Det finns bra stöd att få, svarar Julius 

Varför har ni just ett internationellt fokus i ert engagemang? 
- Det internationella har fått mig att vilja engagera mig mer i Scouterna. Vilken enorm rörelse jag är en del av, och vilken mångfald! Det är fantastiskt att inse att det finns 40 miljoner scouter som är som de i min kår - lika men ändå helt olika. Varje gång jag inser det vill jag bara engagera mig ännu mer! Amahoro Amani är en jävligt bra grej, och även om det ger oss som håller på väldigt mycket, kan det ge så mycket mer när det blir större. När det är fler som blir en del av det, säger Julius med ett stort leende på läpparna.
Ni kan följa ”Amahoro Amani – för freden vidare” på projektets hemsida, Julius och Erik kan kontaktas via mejl på julius.kramer@scout.se och erik.ekholm@scout.se.

Originalinlägget kommer från Scouternas internationella blogg och inlägget kan du hitta här.

onsdag 28 november 2012

Julius, Erik, Kungen + 997 andra scouter på Demokratikalas

Med stort fokus på integration, tolerans och mångfald lämnade invigningen ingen oberörd. "Demokratijamboree" kallades årets jättekalas för svenska scouter som hölls förra helgen i Fryshusets lokaler i Stockholm. Festen utgjorde både Svenska Scoutrådets årsmöte och nya riksorganisationen Scouternas första stämma, plus en massa andra spännande aktiviteter, workshops och utställare. Bland alla tusen scouter fanns två glada killar från Amahoro Amani på plats - med både utställning och workshop.


Intresset för Amahoro Amani - för freden vidare, och hörnan vi delade med Scouternas internationella avdelning, var jättestort - precis som väntat, och en himla massa sprillans nytryckta foldrar delades ut till många nyfikna besökare. Montern fick finbesök av utmanarscouter, kårordföranden, ledare, scoutkonsulenter, ledamöter i World Scout Committee och Kungen (den sistnämnda under vår lunch - synd för honom).

Workshopen blev lyckad, även om inte riktigt alla anmälda hade möjlighet att delta på grund av lite för vilda förhandlingar i plenum. Deltagarna blev introducerade till projektet - både i Stora sjöområdet och Sverige, och metoden, samt fick i bikupor själva diskutera kring frågeställningar om samhällsengagemang och lokala problem.

Vi hoppas att alla vi pratade med kände sig både informerade och inspirerade, och vissa kanske även jättepeppade på att starta egna projekt för ett bättre samhälle.

Demokratijamboreen markerade starten på en ny tidsera för svensk scouting - och Amahoro Amani är med i leken!

Mvh,
Julius och Erik

Ps. Gå in och gilla nya sidan Amahoro Amani - för freden vidare på Facebook!

tisdag 27 november 2012

Tobias möter sin vänkår och bygger upp en vårdcentral på den 6e Afrikanska Scoutjamboreen

Tobias kommer från Jonstorps scoutkår som sedan en tid tillbaka är vänkår med scoutkåren Saint Nicolas ifrån Bujumbura. Det var hans kårchef som inledde samarbetet och då han inte kunde åka ner på Afrikanska Jamboreen frågade han Tobias om inte han ville åka istället.

 

Tobias åkte gärna, han såg det som en ny upplevelse, något speciellt som han inte varit med om innan vilket det också har varit, men också så mycket mer. Det finns många planer för samarbetet mellan kårerna, tex funderingar på en gemensan hajk eller ett läger. Framtiden får utvisa hur det går.

Tobias uppgift under lägret har varit att ingå i sjukvårdsteamet och det har lärt honom mycket. Teamet började med 9 för varandra okända människor från olika länder som fick i uppgift att bygga upp en vårdcentral för 500 personer. På en dag hade de tillsammans skapat en som också har kunnat möta det behovet. “Det går att göra mycket bra med lite vatten och några snälla ord” menar Tobias. “Det går att göra skillnad lättare än vad man kanske tror.”

Sjukvårdsteamet var folk som inte kände varandra men nu är de bra vänner. Det känns svårt att lämna varandra nu när lägret är slut säger Tobias . Gruppen litar på varandra. Det känns naturligt att bara vara. Gruppen har fått nära kontakt och de har alla en öppen inbjudan till de andras hem om de någon gång besöker varandras länder. Det är en öppnare känsla än i Sverige tycker Tobias.

Av det han har lärt sig här tar Tobias med sig att han är starkare och klarar mer än han trott om han bara ger sig den på det. Hem till kåren tar han med sig Amahoro Amani konceptet som får bli temat för höstens scouttermin, med inspiration från det som han och andra har upplevt i Burundi tänker de ta sig an och försöka se vilka problem de kan hjälpa till att lösa i sin närhet och förhoppningsvis hjälpa till att sprida idén till resten av Sverige också. Men han funderar på om det går att göra på samma sätt i Sverige där scouterna kanske inte har riktigt samma ställning som här där man litar på och ser upp till scouterna på ett annat vis.

Han tycker att “resan har nog förändrat mig och andra mer än vad jag hade förväntat, jag hade förväntat mig äventyr och något annorlunda men det har påverkat mer än så.”

 

fredag 23 november 2012

Amahoro Amanis metoder sprids vidare till Elfenbenskusten

Guider och Scouter i Elfenbenskusten

Representanter från Amahoro Amani höll under två dagar i slutet av oktober workshops i Elfenbenskusten i Västafrika. Amahoro Amani kom dit för att prata om fred och konfliktlösning och om hur de har jobbat med just de områdena inom projektet. Deltagarna var 30 scouter och guider som var intresserade att göra skillnad i sitt närområde.

Gilbert - direktör för Amahoro Amani berättar om projektet.

Under första workshopsdagen berättade en guide från Burundi och en scout från östra Kongo om sina historier med Amahoro Amani. Även projektet presenterades, de pratade om hur vi reagerar i fred och konflikter, berättade om hur fredsklubarna jobbar i Burundi, Rwanda och östra Kongo samt filmvisning från de olika projekten inom Amahoro Amani.

Diskussioner pågår.

Under dag två var det deltagarna som skulle få tänka istället. De jobbade i smågrupper och fick diskutera problemen i Elfenbenskusten, analysera utsikterna för scouter och guider, utveckla handlingsplaner- både enskilda för de olika organisationerna och gemensamma.

Diskussioner pågår.
Du kanske undrar vad det är för problem de kom fram till som finns i Elfenbenskusten? Analysen gjordes utifrån följande indelningar: lärande och utveckling, natur och miljö samt utveckling inom landet och politik. Några av de sakerna som kom upp var följande:
  • tvångsäktenskap
  • problem med utbildning, analfabetism
  • försämring av miljön (giftigt avfall, massiv skogsskövling, klimatförändringar)
  • brist på miljöutbildning
  • Valfusk (fejkade resultat, våld under kampanjerna)
  • jämställdhetsproblem (kvinnors representation i beslutsfattande organ) 
Grupperna presenterar vad de har kommit fram till i sina diskussioner.
Så vad kom de fram till att de vill fortsätta jobba med även efter att Amahoro Amani lämnade Elfenbenskusten? För att nämna några;
  • Guiderna ville till exempel jobba med könsbaserad våld genom att prata med lokala politiker, genom radio- och tv-sändningar, återintegrering av flickor och kvinnor som har blivit utsatta av könsbaserat våld samt ge stöd åt dem som fått sexuellt överförbara sjukdomar som HIV.
  • De katolska scoutförbundet ville arbeta vidare med analfabetism genom upprustning av lärocenter, introduktion av datorer samt få undervisningsmaterial.
Grupperna presenterar vad de har kommit fram till i sina diskussioner.

Detta är bara några av de få sakerna de jobbade med under de här dagarna och några ville även bilda egna fredsklubbar precis som de har gjort i Stora Sjöområdet! Amahoro Amanis metoder om fred- och konfliktlösningar sprids vidare!


torsdag 22 november 2012

Ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika!

Ögonblicksbild från en av de svenska deltagarna på det internationella mötet International Gathering med “Amahoro Amani – för freden vidare”.

Det var första kvällen på International Gathering för Amahoro Amani utanför Gitega i Burundi. Vi satt på vita plaststolar under ett stort tak och det var varmt i luften. Platsen under taket var den stora samlingsplatsen på lägret, ingången till “kiosken” och i förvaringsplatsen för maten till alla på lägret.


http://dev.amahoroamani.se/wp-content/uploads/2012/08/amahoro_int-gathering_barn_wictoria-trei_256px_webb.jpg

Jag hade ett samtal med en ny bekantskap och helt plötsligt kom vi in på hur länge människor lever i Burundi. Min nya bekant berättade att människor inte blir så gamla i här. Han sa: “Det är inte konstigt att människor inte blir gamla här; man föds hungrig, växer upp hungrig och dör hungrig.”

Genomgående under hela resan frågade människor jag träffade om jag hade båda mina föräldrar i livet. När jag svarade ja gratulerade de mig. Någonting som för oss i Sverige är ganska självklart, de flesta har två föräldrar i livet åtminstone en stor del av sitt liv, är inte alls självklart där. Nästan tvärtom.

Jag satt på en vit plaststol i ett varmt Burundi men tankarna är lika levande nu:

• jag har båda mina föräldrar vid liv och det är jag enormt tacksam för

• jag slipper gå hungrig, vilket jag är tacksam för, och uttrycket “tänk på barnen i Afrika som svälter” har fått en helt ny innebörd för mig

//Wictoria Trei

tisdag 20 november 2012

Fotoskola i Burundi

Under tre dagar höll jag en workshop i fotojournalistik i Burundi mitt i Afrika. Burundi ligger i Stora Sjöområdet precis bredvid den gigantiska Tanganyikasjön. Scouterna och Kvinna till Kvinna i Sverige stödjer tillsammans med PostkodLotteriet ett fredsprojekt i regionen som heter Amahoro Amani. Tanken med workshopen var att träna medlemmar i projektet i multimediateknik så de skulle kunna själva börja blogga.

På flyget ner till Burundi satt jag och funderade på vad som väntade, bestämde mig för att jag skulle vara nöjd om vi lyckades skapa en bloggpost innan veckan var slut.
Hemma i Sverige är det svårt prioritera vad som är riktigt viktigt, vi har som vana att få allt som vi önskar. Det var först efter workshopdag ett som jag förstod vad som var viktigt och vad som var hindren. Knappt någon el och knappt något internet gör det svårt att blogga men inte omöjligt. Men det finns möjligheter även om det är begränsade, går något sönder så lagas det med tejp, en skruv och en gammal plåtbit.

Den första förmiddagen på workshopen var riktigt jobbig. 20 scouter från Rwanda, Kongo och Burundi tillsammans med mig och min fransktolk satt inkrupna i ett kontor på 4×6 meter med endast ett blädderblock som pedagogiskt hjälpmedel. Det är inte lätt att beskriva bloggar, internet och sociala nätverk på ett papper. Ingen verkade förstå. Jag visade bilder, filmer och försökte låta så inspirerande som möjligt, men inget hände i ansiktsuttrycken överhuvudtaget bland deltagarna.

Till sist kändes det som om jag var tvungen att berätta det som jag inte riktigt vågat nämna, min inre övertygelse om varför vi egentligen håller den här workshopen:

• Att Afrika är den mest outvecklade kontingenten i världen och har under lång tid levt en marginalisad tillvaro.

• Att det har skrivits många historier om Afrika men de har oftast varit utifrån den vite mannens perspektiv.

• Att ansvaret ligger på Afrika självt.

• Att genom utbildning, träning och ge verktyg för att själva skriva sin historia.

• Att detta är ett viktigt demokratiskt instrument för att skapa en sannare självbild och som i det långa loppet kan förändra historien.

Min svenska försynthet sa mig att detta var ett hårt budskap som skulle kunna hamna fel, kränka någon deltagares stolthet. Plötsligt skiner flera deltagare upp och en av dem säger på franskbruten engelska: -Yes, like they did in the Arabic spring.

Resten är historia, vi laddade upp vår första bloggpost den sista dagen och jag har dyrt och heligt fått lova att jag ska komma tillbaka snart.

 
Jonas Elmqvist

fredag 16 november 2012

FADI utsatta för hot i östra Kongo

Bild lånad från Kvinna till Kvinnas hemsida
Kvinna till Kvinna skriver idag på sina hemsida om att våldet trappats upp i östra Kongo. Organisationen FADI som Amahoro Amani arbetar tillsammans med är utsatta för dödshot, trakasserier och andra hot. Våldet i provinsen Syd-Kivu, runt staden Uvira, har den senaste månaden trappats upp. De sista två veckorna har in- och utresor ur staden stoppats för att förhindra utvecklingen.

Eric Lwa Mwenge som jobbar på organisationen berättar att situationen har blivit värre och att det inte bara är han som blir hotat längre utan även hans familj. Han har försökt få hjälp av de lokala myndigheterna, men de har ingen möjlighet att hjälpa honom eller hans familj.
"Om vi som tror på en förändring lämnar landet, hur ska då säkerheten någonsin kunna bli bättre? Hur ska det kunna bli fred då? Jag måste stanna." Citat från texten på Kvinna till Kvinnas hemsida.

Vill du läsa hela artikeln? Läs mer här.

Bild lånad från http://farm7.static.flickr.com/6050/5891149311_925140caa0.jpg

torsdag 15 november 2012

“Befinner mig bland hundratals hjältar”


Ögonblicksbild från en av de svenska deltagarna på det internationella mötet International Gathering med “Amahoro Amani – för freden vidare“.

http://dev.amahoroamani.se/wp-content/uploads/2012/08/amahoro_int-gathering_workshop_julius-kramer_256px_webb.jpgJag var på väg över fältet från International Gatherings fullsmockade “mingelgolv” till mitt tält ett par hundra meter bort mot skogen. En snubbe hojtade till bakom mig och jag vände mig om. Jag kände igen hans ansikte och kunde minnas att vi småpratat kvällen innan. Nu ville han prata om fred och presentera sitt eget engagemang för en bättre värld.

Som universitetsstudent bor han i en rätt stor stad men lägger varje vecka ned de få slantar han har på att ta båten över sjön till ön där hans fredsklubb håller till. Där hjälps scouter och eldsjälar tillsammans åt att odla avocado åt lokalbefolkningen. Snubben berättade livligt och entusiastiskt om sitt projekt och hur han tror det bidrar till en bättre värld. Vi pratade ett bra tag om fred och rättvisa. Gigantiska regndroppar öste ned så marken nästan tycktes falla sönder under mig. Trots detta hade jag ingen som helst lust att slita mig från alla inspirerande berättelser, och hade heller ingen tanke på att gå in under tak.

Det var först efter det spontana samtalet som jag insåg att vi hade förmånen att befinna oss bland hundratals hjältar. Jag blev riktigt peppad!

//Julius Kramer

tisdag 13 november 2012

Praktikantkrönika Elin Orvik

Elin i Burundi med scout från Stora Sjöområdet

I WOSMs konstitution kan man läsa att scoutrörelsens mål är ”att bidra till unga människors utveckling […] som ansvarsfulla medborgare och som medlemmar i den lokala, nationella och internationella gemenskapen” (egen översättning, Constitution and By-Laws of the World Organization of the Scout Movement (2008) s 3, http://scout.org).

Hur ska man då tolka detta? Att scouter ska ses en gång i veckan för att ha roligt, kanske grilla lite pinnbröd, åka på läger och ha lägerbål och surra kök? Roligt och utvecklande, javisst! Det kanske ingår i scoutrörelsens mål också, men på vilket sätt hjälper det de i citatet nämnda gemenskaperna, förutom möjligtvis den lokala? Jag älskar svensk scouting av hela mitt hjärta, men jag måste ändå säga att svenska scouter har mycket att lära av andra scouter världen över.

Scouterna här i Burundi spelar i en helt annan liga än svenska när det gäller sociala insatser. Inom projektet jag praktiserar på gör scouterna och guiderna helt fantastiska saker. Man bygger hus och skolor, besöker sjuka, hjälper utsatta änkor med HIV/AIDS, bygger broar i byar som delats av enorma regnmassor… Listan kan göras lång. Det här är inte enstaka små grupper som gjort en liten insats var, utan runtom i Stora Sjöområdet – Burundi, Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo, gör mer än 600 grupper liknande insatser varje månad. Att jag är imponerad är en underdrift! Tänk om varje kvarter i Sverige skulle ha en sån grupp, bestående av ungdomar och unga vuxna, som tillsammans analyserar sin omvärld, diskuterar och försöker möta fördomar och genomför enkla men helt fantastiska insatser som förändrar människors liv.

Så – vad handlar scouting om egentligen? Om mig själv, eller de lokala och globala samhällen jag är del i? Både och självklart, men som med allt annat i vår svenska bubbla har vi glömt att tänka på de andra, de som finns utanför vår egen lilla värld. Jag säger inte att det vi gör är fel, snarare avsaknaden av det vi inte gör. När vi bortser från ett av de viktigaste målen med scoutrörelsen, är vi verkligen riktiga scouter då?

Elin Orvik, student, SMU-scout och praktikant på scout- och guideprojektet Amahoro-Amani i Burundi, i Afrikas hjärta.

Ur Scoutmagasinet 2/2011 sidan 15

torsdag 8 november 2012

Aline tror på ungdomarnas kraft

Den östkongolesiska provinsen Sydkivu ligger precis på gränsen till Rwanda. När Aline Sebahire växte upp här gick hon i samma skola som flera rwandier som kom från andra sidan gränsen, det fanns motsättningar mellan de olika etniciteterna redan från början, men när Rwanda förklarade krig mot Kongo blev det värre. De rwandiska elevernas situation blev extremt utsatt, och eftersom Sebahire är ett namn som klingar rwandiskt nekades hon också betyg från sin kongolesiska skola då hon tog examen.


- Jag kände ilska mot alla rwandier, när jag mötte någon som inte talade mitt språk eller delade min kultur ville jag inte ens prata med dem. De var helt ointressanta för mig. Tack vare Amahoro Amani har jag tagit till mig fredsbudskapet men också kunnat försonas och förlåta det jag utsattes för.

Idag är hon engagerad i Amahoro Amanis arbete med att bilda fredsklubbar, och själv utbildar Aline personer som ska driva egna fredsklubbar, hon tar ofta upp sitt eget exempel i sin undervisning och förklarar hur fel det kan bli när man har fördomar om kulturer och etniciteter.

- Jag är glad att jag får chansen att dela med mig av min historia, och jag hoppas att Amahoro Amani kan nå ut till hela Kongos befolkning. Om vi fortsätter att utbilda ungdomar kan de sprida sin kunskap och vårt budskap vidare. Idag märks det tydligt att det är hos de vuxna som fördomarna lever kvar, dagens ungdomar i Kongo har inga problem med etniska motsättningar.

tisdag 6 november 2012

För Clarisse är kvinnors rätt vägen till fred

Fredsprojektet Amahoro Amani- för freden vidare har inte bara blivit framgångsrikt tack vare enskilda människors och gruppers osvikliga övertygelse om att fred är möjligt. För att nå ut till så många grupper som möjligt samarbetar olika organisationer, bland annat Kvinna till Kvinnas partner Fadi, Femmes en Action pur le Developpement Intégré som verkar för kvinnors rättigheter i Kongo.


- Vi har jobbat hårt med att lära kvinnor i Kongo att skriva, just nu pågår ett treårigt projekt där kvinnor får chans att utbilda sig så att de når motsvarande grundskolenivå, efter de här tre åren hoppas vi också att kvinnorna kan fortsätta för att få högskolebehörighet, berättar Clarisse Mema Bunduki som jobbar för Fadi i Uviriadistriktet i Kongo.

Hon är själv uppvuxen i Södra Kivu-provinsen i Kongo, det ligger just vid gränsen till Burundi och Rwanda och var ett av de områden som drabbades hårdast under de etniska konflikterna på nittiotalet. Clarisse har själv upplevt hur ojämlikhet och svåra förhållanden kan skapa slitningar inom samhällen, folkgrupper och familjer.

- Under min uppväxt såg jag hur fruktansvärt kvinnor i min släkt behandlades av männen, kvinnor sågs som objekt som bara fanns till för att arbeta och för att utnyttjas sexuellt. Kvinnor omfattades inte av utbildningssystemet och vi såg tydligt att kvinnor var i behov av en bra skola som kunde sprida kunskap och värderingar.

För Clarisse har det blivit tydligt att utbildning inte bara är en väg till ett framgångsrikt yrkesliv, utan också en förutsättning för ett samhälle präglat av fred.

- Om alla kvinnor fick chans att utbilda sig skulle de förstå sina rättigheter och inte tillåta att andra behandlade dem hur som helst. Med mer utbildning skulle det också bli fler kvinnor som kunde försörja sig själva och sprida budskapet vidare till sina barn så att de i sin tur fortsätter att stå upp för sina rättigheter och inte accepterar att de blir marginaliserade.

torsdag 1 november 2012

"Scouting öppnade ögonen för hur andra har det" - Josephs berättelse

Joseph har tidigare varit fredsvolontär inom Amahoro Amani i Burundi och startade för några år sedan ett kooperativt försäkringsbolag tillsammans med några kompisar som inriktar sig på sjukförsäkring till alla. Detta är hans berättelse om hur Amahoro Amani och Scouterna i Burundi har påverkat honom och hans liv.
Jag har varit scout sedan jag var sju år och under tre år fick jag möjligheten att jobba på Scouterna här i Burundi, som ”Fredsvolontär” inom Amahoro Amani-projektet. Idag är jag finansiellt ansvarig på ett kooperativt sjukförsäkringsbolag, som jag och några kompisar startade för två år sedan. Vår vision är att göra så att alla i Burundi ska ha råd med sjukvård till sig och sina barn.

1992. Joseph avlägger sitt Scoutlöfte som nybliven Roverscout.

Scouting, mina värderingar och färdigheter

Scouting öppnade tidigt ögonen på mig för hur andra har det och de "goda gärningar" vi gjorde, som en del av scoutverksamheten, satte spår på djupet. När jag senare var scoutledare och aktiv i distriktet organiserade vi scoutkårer i södra Bujumbura (Burundis huvudstad) att återuppbygga hus för utsatta grupper, som äldre och föräldralösa och detta initiativ lyckades med att återintegrera tio familjer. 
När jag var med i den nationella programkommittén arbetade vi fram ett program inriktat på Batwa (en marginaliserad och undanträngd folkgrupp) där de kompletterade sitt traditionella krukhantverk med andra inkomstkällor som jordbruk och djuruppfödning.


 Scouting har gjort mig uppmärksam på människors behov och situation i samhället, gett mig erfarenheter och färdigheter jag inte haft annars samt en vilja att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Som Fredsvolontär (anställd projektsamordnare i var och en av de ingående scoutorganisationerna i Amahoro Amanis första fas 2005-2007) fick jag kunskaper om- och verktyg för konflikthantering. Kunskaper vars effekt spreds till utbildare, fredsklubbsledare och fredsklubbsmedlemmar i projektet samt deras arbete i samhället lokalt. 
En fantastisk upplevelse av att få bidra till förändring och en god skola i projektledning, måluppföljning och utvärdering av internationella projekt.

Amahoro Amani och vad som hände sen?

Efter Amahoro Amani och de olika erfarenheter jag fick där, i mötet med människor runt om i Burundis olika provinser, fick jag ett sug efter att påverka människors situation i vårt land, inte minst på hälsoområdet. Tänker bland annat på människor som hotas av fängelsestraff för räkningar de inte betalt för hälsovård. De har blivit friska, men nya bördor tynger dem istället. Jag tänker även på ungdomar eftersom det inte skapas några jobb och alla som tror att staten är den enda möjliga arbetsgivaren trots att den är körd i botten.
 Istället för att själv bli ”arbetssökande” valde jag att istället skapa och ge till andra!

Joseph MANIRAKIZA säger att Scouting har gjort honom uppmärksam på människors behov och situation i samhället
Jag och en kompis bestämde oss för att skapa ett kooperativ, Societe Cooperative Multisectoriell, som ger privata företag och fackföreningar möjligheta att ge billig kvalitativ vård till sina anställda eller medlemmar och deras familjer. Något som funnits för offentliganställda i mer än 30 år. Vår försäkring Mutalite Solis har förändrat mentaliteten hos anställda, företagare och synen på ansvar samt vikten av hälsovård. Nu har medlemmarna tillgång till sjukvård utan att ruinera varken företagen eller de anställda. Vi ser just nu över hur vi ska kunna hitta modeller för att ge bönder på landsbygden samma möjligheter till hälsovård.

För att öka värdet av försäkringen och sänka våra kostnader startade vi för ett år sedan en egen vårdcentral som erbjuder medlemmarna bra och kostnadseffektiv vård samt höjer förtroendet för försäkringen. Vår vision är att alla, från småbönder till anställda i större privata företag, ska få del av en solidarisk kvalitativ vård som når alla lager av samhället!

torsdag 25 oktober 2012

Minnen från min volontärtid, tredje och sista delen

Jag tog inga bilder från något av tillfällena nedan så det här är en slumpartad bild på mig från min volontärtid

Det här är en bloggföljetong i tre delar, av mig Wictoria, som var volontär för Scouterna i Burundi mellan februari - augusti. I föregående inlägg (tidigare inlägg av mig hittar du under etikett volontär) berättade jag om hur en helt vanlig dag kunde se ut i Burundis huvudstad Bujumbura. I det här, tredje och sista inlägget om min volontärtid, tänker jag berätta om några minnen från min volontärtid och jag börjar med när jag firade Norges nationaldag.

Jag satt på kontoret hos Amahoro Amani när min mobil ringde. Svarade och personen i andra änden frågade mig vart jag jobbade någonstans för att de ville ge mig en inbjudan. Mer än så förstod jag inte. Jag förklarade snabbt i vilken byggnad kontoret låg och dagen efter dök en person upp och gav mig ett inbjudningskort för att fira Norges nationaldag tillsammans med norska ambassadören på ett av de finare hotellen i Bujumbura. Jag funderade lite på vad jag skulle svara eftersom jag inte hade några skor för en sådan här tillställning (sanning!), men bestämde mig för att svara ja och sedan gå till marknaden för att hitta ett par skor som funkade.

Nationaldagen firades en vecka sent (som jag minns det var det någon helgdag i Burundi den 17:e maj i år) och jag måste erkänna att jag var ganska nervös för att åka dit. Väl där hälsade jag på norska ambassadören och försökte sedan se om jag hittade någon annan som hade kommit dit ensam (mitt knep i sociala sammanhang). Fick syn på en medelålders kvinna som jag började prata med. Det visade sig att hon var dansk och från Köpenhamn. Jag och hon pratade hela kvällen och socialiserade med många andra. Bland annat träffade jag både norska- och danska ambassadörer som kommit till Burundi från Rwanda, människor som jobbade på amerikanska ambassaden i Burundi och Burundiska ministrar. Kände mig ganska malplacerad hela kvällen eftersom jag inte är van med att socialisera med ambassadörer och ministrar, men det var faktiskt en av de roligaste kvällarna i Burundi!

Några gånger följde jag med Chantal, som jag bodde tillsammans med, för att träna någon slags jympa. Det var också någonting som inte riktigt var som det är i Sverige. Åtminstone inte lokalmässigt. Jympan var i en jympasal, i en av de bästa skolorna i Bujumbura. Själva jympasalen hade ojämnt golv och dovt ljus. Musiken som ledaren hade var populär i Sverige på 90-talet och jag tyckte det var sjukt roligt att jympa till en gammal slagdänga som "Saturday night" med Whigfield! Till skillnad från Sverige var det mest män som deltog, vilket också gjorde mig lite glad. Jympa är roligt oavsett du är man eller kvinna och inte bara förknippat som någonting kvinnligt som det ofta är i Sverige!

För att inte detta avslutande inlägg ska bli allt för långt får de här två minnena/historierna räcka. Jag hade en lärorik tid i Burundi med nya erfarenheter och kunskaper med mig i ryggsäcken som jag inte skulle vilja vara utan. Jag kommer fortsätta jobba ideellt med Amahoro Amani då jag till exempel jobbar med hemsidan så du kommer i fortsättningen kunna stöta på mig igen!

På ses!

tisdag 23 oktober 2012

Kvinna till kvinna presenterade rapport på stor konferens

Vid en konferens i Europaparlamentet den 11 oktober presenterade Kvinna till Kvinna en rapport, som bygger på intervjuer med kvinnorättsaktivister i bland annat Armenien och DR Kongo, om hindren som kvinnor möter i krigsdrabbade områden att delta i fredsarbete. Till den här konferensen samlades över 100 deltagare för att diskutera varför kvinnor fortfarande stängs ute från fredsprocesser.

Vill du veta mer om konferensen? Läs mer här.

torsdag 18 oktober 2012

Möte med UScK i Staden på G

I våras fick alla glada ombud på Nykterhetsrörelsens Scoutförbunds (NSF) ting i Rättvik delta i en informerande och inspirerande workshop om Amahoro Amani (läs mer i blogginlägget "Rättvik - staden som aldrig sover"). För er som inte har superduperkoll på scoutslang kan vi börja med att förklara att ett ting är utmanarscouternas (åldrarna 15-19 år) årsmöte, där viktiga beslut om den egna verksamheten fattas. Ombuden på just det här tinget blev inspirerade av workshopen, och röstade därför igenom ett förslag som skulle ge NSF:s utmanarscoutkommitté (UScK) i uppdrag att baka in en massa Amahoro Amani i verksamheten, vilket var anledningen till vår resa till Göteborg förra helgen.

Göteborg - vilken stad! Och Utby - vilken stadsdel! Vi välkomnades av UScK med öppna famnar och inledde mötet med att på en rosa postit-lapp anteckna ett par målsättningar med vår träff. Väldigt snabbt kom vi fram till att alla egentligen hade en ganska bra bild av hur en mer "Amahoro Amani-fierad" NSF-verksamhet kunde se ut. Nu var det bara att prata igenom alla funderingar och lägga upp en plan för fortsatt arbete.

Vi ska tillsammans med UScK jobba in Amahoro Amani i en "utmaning" (nytt namn under konstruktion) där utmanarscouter i NSF ska kunna premieras för aktiv verksamhet, för att bland annat undvika den obeskrivligt farliga s.k. "fikadöden" (se utmanarboken "Våga utmana!"). Ett roligt och givande möte i Utby ingav tro på mänskligheten och hopp om framtiden.

Räkna med att i framtiden få läsa ännu mer om NSF:s utmanarscouter och Amahoro Amani!

Ha det gôtt (på bred göteborgska)!

//Julius och Erik

fredag 12 oktober 2012

Mina tankar kring Vänlighetsinvasionen i Växjö

Fred, sa de. Massa glädje, sa de. Men, har vi inte redan tillräckligt av den varan?

Nej, riktigt så var det inte. Det var däremot lite sådana känslor som florerade när jag väl stod där i Växjö den 7 september och skulle vara ”snäll”. Hur är man snäll, egentligen?

Där var det. Jag stod i mitten av Sveriges trettonde största tätort och undrade hur man var snäll. Under tiden sprang Malin runt och delade ut rosor och formligen drunknade i mottagarnas leenden. Det medelålders paret som satt på McDonald's fick en ros som förvandlade burgaren till en romantisk middag. Killen i korvkiosken fick en ros och såg ut som om han träffats av en blixt från klar himmel. Två timmar senare skymtade jag samma ros i en provisorisk vas bakom disken. Till och med den rullstolsbundne bosniske gubben fick en ros. Själv var han så gammal att han knappt kunde kommunicera, men de glittrande ögonen sade allt. Och resten sade hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sedan fann jag mig också i det. Knöt lite ballonghundar och gav bort dem till barn jag träffade på. Oavsett ålder togs de fina vovvarna emot med samma glädje. Även tjugoåriga hipsters blir jätteglada, tro mig. ”Men vad är haken?” frågade de. Fyrtioåriga, skeptiska smålänningar som aldrig utsatts för spontan glädje tidigare. ”Vad har jag gjort för att förtjäna det?” undrade ambulansföraren när vi gav honom ett fint litet vykort. Ja, varför förtjänade han glädje? Han räddade ju bara liv varje dag – vilken bagatell. ”Ja, det gör jag ju!”, sade han helt förvånat efter en stund. Och vilken insikt, sedan!

Tomas Bovinder kallade sitt arrangemang för Vänlighetsinvasion, ett enligt mig klockrent namn. Att komma och invadera en av landets största tätorter under en helg och genom sin blotta existens lyfta den outtalade frågan ”Hur är man snäll?” är att utmana sig själv och sin omvärld. Och nog är det ett intressant koncept att utmana.

Läs mer om Vänlighetsinvasionen här!


//Vladimir Lukic - gästbloggare
(Läs min privata blogg här, och följ mig på Twitter)

tisdag 9 oktober 2012

En vardag som volontär - del två

Jag och Burundiska Scouter byter nummer

Det här är en bloggföljetong i tre delar, av mig Wictoria, som var volontär för Scouterna i Burundi mellan februari - augusti. I föregående inlägg (tidigare inlägg av mig hittar du under etikett volontär) berättade jag en del av de sakerna som jag har lärt mig under de här månaderna och i det här inlägget ska jag berätta om vad jag gjorde. Hur såg en helt vanlig dag i Bujumbura, Burundis huvudstad ut som volontär egentligen?


Mestadels av tiden då jag var volontär jobbade jag hos de Burundiska Scouterna som i folkmun kallas ASB, vilket står för “Association des Scout du Burundi” vilket jag skulle översätta till Burundis Scoutförening. 
Efter morgonbestyren i lägenheten där jag bodde tillsammans med en Burundisk kvinna vid namn Chantal och hennes bror, blev jag upphämtad. Jag blev antingen hämtad av Francais som jobbade som chafför hos ASB eller av min franska volontärkollega Gael. Tillsammans åkte vi vidare och hämtade upp två andra på väg till kontoret. Morgonrusningen i Bujumbura är som i vilken annan stad som helst, bara lite mer kaotisk. Alla vill komma fram först och det är inte ovanligt att bli omkörd av en annan bil som kör på trottoaren. Jag var den som bodde längst bort från kontoret och från min bostad var det cirka 10 kilometer till ASB, alltså tog det cirka en timme att ta sig dit.



Väl framme på kontoret hade klockan hunnit bli närmare 8. Jag, Gael (min franska volontärkollega) och Medard hade ett kontor på andra våningen. Det var vi som var kommunikationsavdelningen, men vad var det för någonting som behövde kommuniceras? Jo, vi jobbade med att förbereda inför den 6:e afrikanska jamboreen. Jag jobbade mestadels med den engelska kommunikationen och med grafisk produktion, medan Medard och Gael bland annat skrev nyhetsbrev och hanterade media.

En av mina arbetsuppgifter - grafiskt material
 En helt vanlig dag jobbade jag utan lunch. Det är någonting som är vanligt i Burundi. Antingen har de anställda lunch mellan 12-14 eller så har de ingen lunch alls. Väljer de lunchalternativet är det vanligaste att de åker hem för att äta. Jag som bodde 10 km från kontoret hade inte riktigt tid med det. 

Vissa dagar var det mer att göra medan andra dagar var det ingenting alls.

Både jag och Gael jobbade utan lunch och därför brukade vi sluta kl. 15.10 ungefär och vi blev då körda hem eller i mitt fall blev jag ofta avsläppt i centrum för att jag hade någonting att göra. Under min volontärtid pluggade jag till exempel franska, simmade eller fikade/åt lunch efter jobbet.

De flesta kvällar (om det fanns el) brukade jag ligga i min säng och titta på någon serie på min dator. Dock måste jag berätta att oftast hade vi inte el efter kl. 20 vilket gjorde livet lite jobbigare. Det blir ganska så mörkt i Burundi på kvällarna och utan el gick det knappt att se någonting. Alltså sammanföll oftast elabrott med sänggång.

Eftersom jag bodde med Burundier så kände jag inte så många av de andra volontärerna som bodde i Bujumbura så mitt sociala liv var väldigt begränsat. Dock tror jag att jag verkligen fick uppleva Burundisk kultur under mina månader i Afrika och det är någonting som i efterhand är värt väldigt mycket för mig. 



Som ni nog förstår blev det en vardag även i Burundi och livet var inte så spännande alla dagar. Jag skapade mig mina rutiner och det var sällan jag inte höll mig till dem, men i nästa och det sista inlägget om min volontärtid ska jag berätta om några avstickare; som när jag firade Norska nationaldagen med ambassadörer från hela världen eller gympade med Chantal i en skoljympasal.
På återseende!

fredag 5 oktober 2012

Marcus har varit med och gjort terminsprogram - tema Amahoro Amani

Marcus Nilsen skriver om terminsprogram med Amahoro Amani-tema

Hösten är här och det betyder full aktivitet i scout-Sverige! Denna höst har åldersteam yngre som är en del av Scouternas programgrupp tagit fram färdiga terminsprogram med temat Amahoro Amani. De tre olika programmen har tre olika symboliska ramverk men alla har temat Amahoro Amani.

Tanken är att scouterna i Sverige ska lära sig om vad Amahoro Amani är genom att själva uppleva och tillämpa Amahoro Amani-metoden.

Jag har varit en av de två som har skrivit terminsprogrammet som riktar sig till upptäckare. Temat på detta program är Tintin. Som alla vet är Tintin en reporter som är nyfiken och jobbar hårt med att lösa mysterier och hjälpa de som behöver hjälp. Att jobba med Tintin som tematiskt ramverk var väldigt tacksamt och inspirerande. Det passade väldigt bra med Tintin-tema när programmet skulle inkludera Amahoro Amani. Detta för att det var väldigt tacksamt och var trovärdigt då Tintin ofta hamnar i konstiga situationer i främmande länder.

I anknytning till programmet har vi även passat på att att ge ledarna en kort introduktion i vad Amahoro Amani är för något. Detta är viktigt för att sprida namnet och för att ledarna ska kunna informera om projekt. Vi har även gjort delar interaktiva och kopplat dessa till den fantastiska Amahoro Amani-hemsidan. Där kan scouterna ställa frågor om projektet, men också ställa frågor om scouting i tex Burundi. Tanken är även att scouterna ska använda en sida för att kommunicera med andra svenska scouter om hur de engagerar sig inom Amahoro Amani. Man ska helt enkelt dela med sig av sina erfarenheter och aktiviteter för att inspirera andra.

Just nu är vi inne i slutfasen på programmet till vårterminen 2013. Då kommer bland annat upptäckarna få ett piratprogram och Amahoro Amani kommer självfallet dyka upp i programmet.

Marcus Nilsen

tisdag 2 oktober 2012

Redo att Leda - Burundi

Denna text baseras på en rapport till Gustav V:s 90-årsfond om när projektet Redo att Leda besökte Burundi i april 2012.

Redo att Leda - Burundi 2012

Projektet Redo att leda Burundi är ett utbyte mellan kvinnor i olika åldrar från Sverige och Burundi. Projektet genomförde en utbytesresa till Burundi över påsken 2012 med 20 kvinnor som är engagerade inom scoutrörelsen, i den svenska gruppen ingår burundiska kvinnor som nu bor i Sverige. 

Projektet ingår som en del i svensk scoutings relation med scouterna i Stora sjöregionen och är en del av det arbete som stöds genom Amahoro Amani - för freden vidare.

Mål med projektet

  • Att få alla deltagande kvinnor att växa som individer och bidra till kvinnors utveckling inom ledarskap. Så att de på så vis ska vilja stanna kvar inom scouterna och vara med och utveckla scoutrörelsen i Sverige, Burundi och bidra med kunskap till scouternas båda världsorganisationer inom området.
  • Att identifiera framgångsfaktorer inom kvinnligt ledarskap. 
  • Att stärka kvinnors roll genom ledarskap i stora sjöområdet. Samt att skapa en plattform för svenska kvinnor i scouterna att diskutera och nätverka inom dessa berörda frågor.
  • Att öka förståelsen för andra kulturer och skapa vägar för erfarenhetsutbyte och dialog. 
  • Att se positiva effekter av integration och mångfald i våra samhällen.


Bakgrund

Genom att världen globaliseras finns det fler och fler tillfällen då vi möter människor från andra kulturella bakgrunder. Genom att berätta om våra olika förutsättningar kan vi dra nytta av varandras kunskaper och erfarenheter och få en större förståelse för varandra. Det bidrar till att utveckla världen.

Scouternas vision är att bidra till en bättre värld. Det finns scoutorganisationer i över hela världen, som alla är engagerade i att bidra till förändring. Projektet har skapat många mötesplatser och etablerat kontakter som kan ligga till grund för ett utbyte mellan kvinnor från Sverige och Burundi.

Kvinnor från Girl Guides och Scouts från Burundi deltog i Världsscoutjamboreen i Kristianstad 2011. Det gav ny inspiration och förnyad drivkraft, till ett utbyte. Med bakgrund i detta möte skapades projektet och utbytet Redo att leda Burundi 2012 mellan kvinnliga scouter i Sverige och Burundi i syfte att utbyta kunskaper, dels kring kvinnligt ledarskap och dels barn­konventionen.

Burundi 4-16 april 2012

De 10 dagarna på plats i Bujumbura blev minst sagt en upplevelse för livet för alla deltagare. Redan i första mötet med de nya vännerna skapades det band som sedan byggdes starkare och starkare under tiden tillsammans i Burundi. En nyfikenhet väcktes hos alla deltagare, erfarenheter byttes och förståelse skapades.

Programmet under de 10 dagarna

Dagarnas program byggde på de workshopar patrullerna förberett i förväg. Dessa innehöll aktiviteter, diskussioner och övningar på temat kvinnligt ledarskap och FN:s barnkonvention. Dialogerna och diskussionerna blev ofta långa och mycket givande för alla parter. Burundiskorna har franska som andraspråk och svenskorna har engelska, men det spelade inte en stor roll för när de var mitt i en diskussion, ville förklara och ville förstå går det att göra sig förstådd tillsammans oavsett språkliga färdigheter.

Vi talade mycket om likheter och olikheter mellan våra länder både avseende kvinnligt ledarskap och barnkonventionen. Såklart hade vi också ett stort fokus på det kulturella utbytet mellan Sverige och Burundi, vi arrangerade temakvällar och visade våra länders traditioner och specialiteter. Alla aktiviteter, workshopar och samtal mellan deltagarna har bidragit till projektets syfte och måluppfyllelse samt skapat en upplevelse för livet och möjlighet till personlig utveckling.

Studiebesök i Bujumbura

Gruppen gjorde även studiebesök bland annat till ett barnhem i Bujumbura där föräldralösa barn tas om hand av en volontär som arbetar via den lokala kyrkan. Besöket på barnhemmet var gripande och det var en stark upplevelse att möta barnen som så gärna ville prata, sjunga, leka och visa sina få ägodelar. I Burundi är det sed att ha med sig gåvor som mat och lite leksaker när man besöker fattiga, så våra burundiska värdinnor hjälpte oss att arrangera traditionella gåvor. Detta var mycket uppskattat.

En annan dagstur gjordes med en organisation som heter BAHO de arbetar med att hjälpa änkor och barn efter kriget. De har byggt en liten stadsdel med enkla boningar som de kan hyra utifrån sin lilla ekonomi. Vi mötte några starka kvinnor som nu är stolta över sina egna hem och stärkts av supporten och stödet från BAHO. Att höra om deras levnadsöden gav en fin insikt i hur ett land sakta återhämtar sig efter krig. Deras nästa projekt är att bygga ett barnsjukhus för de fattiga i utkanten av staden vilket ska drivas av volontärer.

Projektets framtid

Projektet planeras pågå i minst tre år, med en resa till Afrika varje år. På sikt hoppas vi även att den burundiska delegationen har möjlighet att komma till Sverige, det är ett strävansmål.
En viktig effekt är att projektet på sikt kommer att bidra till ett fortsatt mångfaldsarbete inom Scouterna. En ökad förståelse för nyanlända svenskars bakgrund och erfarenheter kommer att ge idéer om hur man kan anpassa scoutverksamheten och kommunikationen för att fler skall känna sig trygga och välkomna i Scouterna. 


Intresserad av att delta i projektet?

Är du intresserad av att delta i projektet fram över så kan du maila till per.eriksson@scout.se, så kan han vidarebefordra kontakten till gruppen som jobbar vidare med utvecklingen av utbytet.

fredag 21 september 2012

Scouternas Fredsdag

21 september firas scouternas fredsdag över hela världen. En dag att inspireras av vad vi gör både stort och smått som scouter runt om i världen, för att bidra till en bättre värld. En dag att själv fråga sig, hur jag och min patrull, vår avdelning eller vår kår kan göra skillnad.

Vill du visa att du är scout och inspirera andra, kan du gå in på Scouternas hemsida scout.se och ladda ner en vattenstämpel som du kan lägga till på din Facebook eller Twitter.

Kanske upptäcker du bland dina vänner någon som är scout, som du inte kände till?!

Scouthälsningar!

Per Eriksson

måndag 17 september 2012

Reflektioner efter min tid i Burundi del 1

Ett av de finaste träden enligt mig i Burundi
Nu har jag varit hemma i Sverige i lite mer än en månad. Långsamt börjar jag anpassa mig till den svenska vardagen och det svenska klimatet igen. Jag har haft tid att reflektera över min volontärtid i Burundi och någonstans på vägen kommit fram till att den tiden förändrade mig på väldigt många sätt.

  • Jag har en större förståelse för världen och hur den fungerar. Jag förstår varför människor tror på Gud (vilket jag erkänner att jag hade svårt för tidigare) eftersom det är så de överlever sin egen vardag. Jag förstår varför människor är rädda för polisen, för i vissa länder som till exempel Burundi är polisen inte på din sida. Där är det polisen som du borde vara rädd för. 
  • Jag förstår varför vi i Sverige har väldigt mycket förarbete och framför allt pappersarbete. Det är så vi får vårt samhälle att fungerar. Vi utvärderar, reflekterar, kritiserar och kommer fram till bästa lösningen. 
  • Jag har en större respekt för alkohol eftersom jag har sett hur människor i Burundi inte reflekterar över hur alkohol påverkar till exempel förmågan att köra bil. De flesta (självklart finns det undantag) kör bil när de har druckit öl och det är ofta ganska stora mängder. 
  • Jag förstår mitt privilegium. Jag är född i Sverige med ett svenskt pass som jag kan resa, många gånger, fritt på, utan att behöva ansöka om visum, tonvis av pappersarbete och så vidare. Jag har börjat bli tacksam för det istället för att inte reflektera över det eller ta det för givet. Jag vet hur bra jag har det.
Alla borde får göra en sån här resa, en gång i livet i alla fall. Få åka till ett land och få hjälpa till med det de är bäst på. Det jag är bäst på är kommunikation och det var det jag försökte hjälpa till med så mycket jag kunde under min tid.

Vi hörs snart igen och då ska jag berätta för er mer om vad jag gjorde i min vardag under min volontärtid. Häng med då!





torsdag 30 augusti 2012

Fredsboomerangen

Under sommarens Vässarö-läger Boomerang, för utmanar- och roverscouter, fanns vi (Julius, Erik och Marcus) på plats för att representera Amahoro Amani. Härlig lägerkänsla. Härliga scouter. Härligt engagemang. Härliga workshops. Ett minst sagt härligt läger. Härligt!



Under lägret fick vi möjlighet att hålla två workshops där vi, förutom att berätta rent allmänt om projektet, försökte väcka tankar och idéer kring vad som kan göras här hemma i Sverige med hjälp av Amahoro Amanis metoder. Lägret hade också en så kallad mässdag där vi ställde ut med en übersnygg monter. Mässdagen bjöd inte på särskilt många lediga minuter för vår del, för vid Amahoro Amani var det ständig action och mycket folk! Jätteroligt och inspirerande! Dessutom lyckades vi samla in över 50 mejladresser till nyfikna scouter som på ett eller annat sätt är intresserade av att engagera sig eller veta mer om internationell scouting, samhällsengagemang och mångfald.

Till er som lämnade er mejladress: we’ll keep in touch!

Till er som inte lämnade er mejladress: Mejla erik.ekholm@scout.se och/eller julius.kramer@scout.se om ni är intresserade. Hör av er!

fredag 17 augusti 2012

Amahoro Amani - mer än ett fredsprojekt, del 6

Detta är en följetong skriven av Gustav Sundgren om hans intryck från den Burundiresa som ägde rum över nyår 2011-2012. Vill du läsa de tidigare delarna? Klicka på Rover-taggen till höger om bloggen, eller scrolla ner bland de äldre inläggen.

När vi hade avnjutit utsikten från berget en tid, småpratat lite med vad barnen som slagit följe och fått veta vad de bodde, valde vi att röra oss nedför igen. Efter en kort promenad valde större delen av gruppen att åka taxi tillbaka till hotellet, vilket som vanligt gick i hög hastighet – nu med extra skjuts av sluttningen.
Efter det att alla hade strålat samman, begav vi oss mot Bora Bora Beach. På vägen blev taxichauffören stannad av beväpnad polis och botad för något som ingen kunde relatera till vad det var. Muta eller ”vägtull” är troligen mer korrekt uttryckt. Efter det att pengarna var ordnade kunde vi köra vidare som om ingenting hade hänt.
För att komma in på stranden den vägen vi gjorde var man tvungen att köra bil och anlända via en särskild port. Redan där var det uppenbart att detta inte var ett standardhak för lokalbefolkningen. Vi körde in på en fint ordnad allé, full av kringliggande grönska, vilken förde oss till ingången. Där steg vi av och gjorde vår entré.



Den miljö som vi nu nåddes av var oväntad, kändes surrealistisk och bekräftade mitt intryck från portöppningen. Här fanns högklassig matlagning, pool, mysiga hang arounds och personal stod redo att på kommando ta emot beställningar. Nere vid stranden fanns en bar där det satt en grupp med personal som hade på sig tomteluvor, vilket jag reagerade på utifrån att det kände så kommersiellt. Om det hade varit i Sverige hade jag lustigt nog inte reagerat nämnvärt – det var det att det stack ut sett till övriga intryck av landet.


De följande timmarna åt vi lunch, badade i sjön och stängde av för en stund, varpå vi sedan tog taxi tillbaka till hotellet. Resterande del av dagen kom att bli fokuserad på lokala marknaden och på kvällen även ett besök i en lokal kyrka för att fira julafton.

Mer om detta i nästa inlägg...

Gustav Sundgren

måndag 13 augusti 2012

Åter i Kigali och snart på väg hem

Igår återkom vi till Kigali efter ett par dygn i Ruhengeri/Musanze. Vi har där upplevt fantastisk natur, men jag tror att vi genom dessa naturupplevelser även lagt ytterligare distans mellan oss och de upplevelser vi gjort i Bujumbura och på jamboreen. På så sätt tror jag att vi alla blivit mer inställda på att resan snart nått sitt slut. Trots det är jag övertygad om att morgondagens avsked till gruppen kommer att ta emot för oss alla.

Pontus

Ett lite fördröjt inlägg

Igår (8 aug) körte vi den 8 timer lange tur fra burundi til rwandas hovedstad kigali. Plasticposer er ulovlige i rwanda, så al vores bagage skulle tjekkes igennem för vi kunne passere graensen. Man kunne hurtigt se, at rwanda har udviklet sig betydeligt mere end burundi igennem de sidste 10 år. Der var trafiklys og ingen skrald i gaderne, ingen råbte "mzungu!" og alt virkede generelt mere velholdt. Desuden serverer de denne fantastiske såkaldte afrikanske te, som smager af ingefaer og er blevet ganske populaer i vores gruppe :-)

Katrine

torsdag 9 augusti 2012

Nu är vi i Rwanda!

Nu är vi inne i arrangemangets sista del, Rwanda. Vi hann med att se både flodhästar och göra besök på FN och ett barnhem i Bujumbura innan vi for till Kigali i Rwanda. Vid gränsen till Rwanda välkomnades vi igår av ett massivt åsk- och regnväder. Nu har vi vaknat upp till ett dimmigt Kigali.

/Pontus

tisdag 7 augusti 2012

Den tomma känslan när jamboreen är över

Bild från utflykten till vattenfallet - en av de få bilderna jag tog under Jamboreen.

Jamboreen är över, även för mig. Arbetet med att förbereda och genomföra en Afrikansk Jamboree är över. Det var många motgångar för oss som jobbade med kommunikationen på lägerområdet utanför Gitega under de dagarna vi var där. När vi insåg att alla datorer och usb-minnen hade virus och en av datorerna brakade ihop helt var det som att luften gick ur oss alla. En del av de första dagarnas jobb var borta och det var ingenting att göra åt det. Istället fick vi försöka tänka om - vilket inte alltid är så lätt. Vi beslutade snabbt att det inte kunde bli något nyhetsbrev under jamboreen eftersom mycket material var redan borta och bestämde oss istället för att enbart satsa på information. Det var inte alls uppskattat av ledningen, men jag och min kollega Gael fick åtminstone igenom vår vilja (med mycket klagomål från början till slut).

Förutom alla problem jag och mina kollegor fick kämpa med för att kunna göra en så bra jamboree som möjligt på kommunikationsfronten är jag nöjd med vad som blev. Det var 9 dagar med nya och gamla kompisar, samtal och skämt om de torra bröden som serverades till frukost, skratt, tårar, utflykt till vattenfallet (där vi kunde stanna 10 minuter för vi hade tagit så lång tid på oss på museet och en utsiktsplats) och mycket mer.

Jag är överlag nöjd och jag är sjukt glad för att jag kunde återvända till Burundi för att ta del av Jamboreen som jag jobbat med sedan februari. Samtidigt känns det lite vemodigt. Det är över. Min volontärtid är officiellt över när jag lämnar Burundi på lördag för att spendera några dagar i Kigali innan jag sätter mig på planet för att åka hem till Sverige igen. Det har varit en lärorik tid på många sätt. Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv, den afrikanska kulturen, språk (tänk att jag kom till Burundi i februari och kunde knappt säga ett ord på franska till att nu kunna göra mig förstådd i många situationer!), hur betydande allt det tråkiga pappersarbetet som vi gör i Sverige är och så himla mycket mer. Jag hade inte velat vara utan den här erfarenheten och det är definitivt inte sista gången jag besöker den här kontinenten.

måndag 6 augusti 2012

Jamboreen, en sammanfattning

Hur sammanfattar man en afrikansk jamboree?

Kanske med faktauppgifter:
- Vi var totalt ca 500 scouter på plats (ingen visste riktigt säkert eftersom rätt många helt sonika struntade i att anmäla sig och dök upp ändå, vissa lämnade lägret tidigt och andra anslöt sent)
- Temperaturen varierade mellan dryga 30 – 35 grader mitt på dagen och ca 5 på natten.
- Maten serverades alltid sådär två timmar efter utsatt tid

Eller så kan man beskriva maten:
- Frukost: vitt bröd och sött te
- Lunch: vitt bröd och burksardiner första dagen, därefter ris, bönor och kött eller kycklinggryta
- Middag: ris, bönor eller ärtor och kött eller kycklinggryta

Eller så kan man berätta vilka länder som fanns representerade:
Angola, Ethiopien, Demokratiska republiken Kongo, Zimbabwe, Lesotho, Burundi, Rwanda, Belgien, Frankrike, Italien, Finland, Sverige, Uganda, Tanzania, Kenya, Sierra Leone, Gambia …och några till.

Eller så kan man beskriva utflykterna:
- ett besök på Gitegas museeum där man kunde titta på burundiska trummor, historiska bruksföremål, en staty av en burundisk prins som numera bor i London och en hel del annat.
- en tur till några närliggande (två timmar på skumpig väg från lägerområdet) vattenfall. Vi badade i ett av de – fantastiskt att få skölja av sig det röda dammet som täckte allt och alla på lägret.

Men inget av det där fångar ju själva lägrets kärna. Lägersången som spelades om och om igen i de spräckta högtalarna, de fantastiska solnedgångarna, de trasiga och dammtäckta kläderna som de lokala barnen hade på sig, Twa-kvinnornas flinka fingrar när de visade hur man gör lerkrukor. Eller de zimbabwiska scouternas oförglömliga variant av "Mor, jag dör" (en scoutsketch som spelas upp på många svenska lägerbål), alla glada scouter, ljudet av det diseldrivna elagregatet som (sporadiskt) försedde lägeradministrationen med el, soluppgångsceremonin, den fyra timmar långa invigningsceremonin och de mysiga strunderna med den svenska gruppen. Och så mycket mer….

Jag känner mig verkligen priviligerad över att jag fått uppleva allt det här. Nu väntar några dagar i Rwanda innan det är dags att ta sig tillbaka till Sverige.

/Ida Hennerdal

Trumlektion i deltagarbyn

-Du ska slå här i mitten, säger tjejen som står bredvid mig och ritar en cirkel i mitten på trumman.
När jag går ner genom deltagarbyn hör jag trummorna på långt håll men det låter inte lika bra som vanligt. När jag kommer närmare ser jag att det är en trummlektion som är i full fart. Det står 12-15 trummor i en halvcirkel omgärdad av ett 30 tal personer som lyssnar intresserat på killen som talar om och visar en ny slagserie. De får snart till takten och det är fantastiskt hur fort de lär sig. Jag försöker att lära mig lite i bakgrunden men det är svårt för mig med dålig rytmkänsla att hänga med i det snabba tempot. När de lärt sig några olika slagserier bryter festen loss och de börjar dansa och sjunga till trummslagen. Ett moln av rött dam börjar fylla luften och jag vandrar vidare mot nya möten, upplevelser och äventyr på den 6e afrikanska scout jamboreen.
/ Peter Karlbom