Amahoro Amani betyder fred på språken kirundi respektive swahili. Det är ett fredsprojekt som drivs av Kvinna till Kvinna, Scouterna och Svenska PostkodLotteriet för att bidra till att nå FN:s millenniemål. Läs mer om vad Amahoro Amani är »

torsdag 26 april 2012

Burundi - världens fjärde fattigast land med matpriser som i många fall är högst i regionen

Någonting som präglar vardagen i Burundi är pengar. Pengar betyder väldigt mycket i Burundi eftersom de flesta människor som bor här inte har några. Ett besök på www.cia.gov och deras World Factbook gav mig rysningar. Burundi är världens fjärde fattigaste land, 2 % av befolkningen har elektricitet hemma, en av två barn går i skolan och var 15:e människa har HIV/AIDS. Situationen i det här landet beror till stor del på krig. Det är inte så länge som det har varit fred i Burundi (även om det inte är helt sant att det är vapenvila).

Jag brukar en gång i veckan köpa tidningen East African Business Week för att bli lite uppdaterad om vad som händer i regionen. Det som jag har kommit att finna mest intressant i tidningen är en lista som publiceras i varje nummer där bland annat matpriser jämförs i regionen. De få priser som brukar stå med i Burundis spalt är alltid de dyraste. Hur går den ekvationen ihop? Det fattigaste landet i regionen där maten är dyrast att köpa. Det är den här verkligheten människor i det här landet befinner sig i. Egentligen är väl ekvationen en ond cirkel. Befolkningen är så fattig och de flesta är jordbrukare vilket innebär att de säljer sina varor för dyrare priser för att kunna få in mer pengar. Nu köper inte jag så mycket frukt och grönsaker själv, men några exempel kan jag ge. Lök kostar 3000 FBU/kg - i svensk valuta innebär det 15 kr/kg. Passionsfrukt däremot kostar 1000 FBU/kg vilket är 5 kr, men vem kan äta sig mätt på passionsfrukt?

Med den vetskapen i bakhuvudet är det inte konstigt att människor blir desperata och tar till de medel de kan för att skaffa pengar. Den tanken jag slås av är att kriminaliteten i det här landet borde vara högre. Jag har varit utsatt för några ficktjuvs-försök, men ingenting som bar frukt för dem. 

Det här landet är nog ganska mycket som Sverige var när våra mor- och farföräldrar var unga, med undantag för utvecklingen av kommunikation. Människor har inte maskiner för att plöja åkrar, klippa gräset, gräva diken och så vidare utan de använder de redskap som finns: hackor, knivar och spadar. Det är ju inte bara Burundi som har det på det här sättet utan det är många länder i Afrika, men det gör fortfarande ont att se. Även om jag, sorgligt nog, ser fattigdomen mindre och mindre för varje dag. Det är som att hjärnan inte längre tar in VAD det är jag ser och upplever.

Jag kommer åka härifrån om fyra månader, men bara för att jag inte längre ser och upplever allt som händer här i Burundi, betyder inte det att det försvinner. Fattigdomen i det här landet kommer bestå. Befolkningen kommer vara kvar, barnen på gatorna kommer forsätta vara hungriga och el kommer fortsätta vara ett privilegie för få. 

Amahoro Amani som på plats i stora sjöområdet jobbar med bland annat fred (Amahoro betyder fred på Kirundi och Kinjarwanda och Amani betyder fred på Swahili) försöker göra en skilland på plats. Amahoro Amani - för freden vidare, är den svenska versionen där vi jobbar med Amahoro Amanis metoder i Sverige. Kunskap och utbildning är grunden, både här i Burundi och i Sverige. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

(Bild från International Gathering for Amahoro Amani årsskiftet 2011/2012).

fredag 20 april 2012

På väg mot NSFs Utmanarscout-ting!

Hejhej!


Söndagen spenderades i en varm konferenslokal på Scouternas kansli i Stockholm. Vi hade "infomöte" med ett gäng trevliga scouter som på ett eller annat sätt  visat intresse för att engagera sig i utmanarscoutdelen av Amahoro Amani. Rent informativa monologer varvades med intressanta diskussioner kring både det ena och det andra. Nu är vi alla mycket klokare! Härnäst ska de nyintroducerade få gå ut till kårer och snacka Amahoro Amani. Huvudsta scoutkår är redan besökt av Patrik och Robbin och kårer i Småland är kontaktade av Sylvia. Bra jobbat - nu fortsätter vi!

Idag, fredagen den 20 april, sitter vi på tåget på väg till Nykterhetsrörelsens Scoutförbunds utmanarscout-ting i Rättvik. Arrangemanget ska bombas med den där "jag har bombats med Amahoro Amani, kärlek och fred"-känslan. Med oss har vi givetvis vår rollup, flagga, PowerPoint och retoriska begåvning som verktyg. Kul ska det bli!

Wish us luck!

Vår GIGANTISKA rollup testkörs på Julius LILLA studentrum.
Mvh,

onsdag 11 april 2012

Omväxlande vardag i Bujumbura

Här kommer en varm hälsning från soliga Bujumbura. Trots regnperioden har det nu inte regnat nästan alls på två dagar. Vår svenska hud har varierade toner av rött och vi smörjer med ömsom solkräm, after sun och myggmedel.

I kväll är flera av oss mycket upprymda efter en omväxlande dag. På morgonen tog vi bussen tillsammans med organisationen Baho till ett område utanför staden där de hjälper änkor efter kriget att försörja sina familjer. Det är varma människor vi möter och att ordet hej, "Amahoro", även betyder fred känns helt naturligt när vi hälsar på de många människor vi träffar. De visade sina hem som de återuppbyggt och delar gärna med sig av sin vardag. Så klart är dessa människors historier gripande, och även mycket lärorika.

Efter en varm busstur kom vi sedan till en restaurang vid Tangyanikasjön där vi fick se livs levande flodhästar! De låg och glassade i viken och var mycket charmiga på några meters avstånd. Det blev flera bilder och en härlig lunch. Detta är ett land av kontraster mellan människoöden, kultur och väder.

/Emma Bauer, Projektledare

måndag 9 april 2012

Första intrycken på utbyte i Burundi

Fyra dagar har nu gått av de dagar vi ska tillbringa i Bujumbura. Fyra dagar är inte speciellt lång tid egentligen, men det är dagar som har innehållit otroligt mycket nya intryck, nya vänner och nya upplevelser. Fyra dagar är starten på ett utbyte som kommer att vara förevigt.

Vi från den Svenska gruppen tillsammans med den Burundiska gruppen har under dagarna jobbat mycket med att utbyta erfarenheter och tankar. Detta har varit lärorikt och jag tror att vi alla har fått fundera över våra värderingar och fått oss en tankeställare om vad man ska värdera i livet. Vad är egentligen viktigast: att det man ska göra går snabbt och effektivt eller att man hinner umgås med familj och vänner i lugn och ro?

I vissa frågor tänker vi ibland lite olika. Tillexempel frågade en Burundisk kvinna varför det inte alla kvinnor i Sverige skaffar barn, vi har ju alla möjligheter till det och dessutom får vi hjälp med sjukvård? Den svenska gruppen tappade hakan och såg framför oss hur utbildning, resor och karriär kom före skaffandet av barn.

Även om det finns olikheter så är det absolut mest likheter mellan oss i utbytet. Vi är alla människor och kvinnor som är redo att förändra, som brinner för någonting och vill göra skillnad i den världen vi lever i. Det är därför vi är här - för att ta lärdom av varandra och utveckla ett nätverk.

En förmiddag trotsade vi värmen och begav oss till ett barnhem en bit utanför stan. På barnhemmet bodde det 73 barn. Det var en man som hade startat det och nu drev det, utan någon egentlig inkomst. Det var med blandade känslor jag sedan gick därifrån. Barnen som bodde där hade det bra, det var ju trots allt någon som hade tagit hand om dem och de fick gå i skolan. Men, samtidigt var det otroligt jobbigt att inse att det finns många fler barn där ute som behöver hjälp.

Vid reflektionen efteråt kom vi fram till att vi tillsammans med de Burundiska kvinnorna ska hitta ett sätt där vi alla kan engagera oss i detta, ingen kan göra allt men tillsammans kan vi förändra.

Jag är peronligen otroligt glad över att jag är här. Det är omvälvande, hemskt jobbigt, många känslor och otroligt underbart - allt på samma gång.

fredag 6 april 2012

En dag full av intryck

Mörkret har lagt sig och regnet har lämnat efter sig slöja av intryck. Delegationen har haft en intensiv och händelserik dag. Efter kvällens reflektionsrunda går nu ögonen i kors, och vi är alla något vimmelkantiga av dofter, människor, språkförvirring, hunger och vår ofta oprövade anpassningsförmåga har sannerligen satts på prov. Inte minst har vi en helt annan syn på tid (ja, ja ni har hört det förut). Men vi har idag spenderat åtskilliga timmar i väntandes i frustration, men som snabbt förbytts till skratt och passion. Vilka underbara kvinnor vi kommer att jobba med under veckans kommande utbyte! Vi är inte här för att lära ut, utan för att känna in…

Fem snabba reflektioner från Burundi idag:

Känslan av att…
Bli omfamnad med värme från en total främling
Vara utlänning i sitt eget hemland
Slita för sin egen överlevnad, en vardag för alltför många
Den svenska individualismen kontra den afrikanska familjeidentiteten, alltid lika fascinerande

Redo att Leda i Burundi

tisdag 3 april 2012

110 000 FBU - en månadslön för en av mina kompisar



110 000 FBU. Det säger inte särskilt mycket för dig eller hur? Om jag istället säger att det är 78 USD, blir det lättare då? 78 USD är cirka 600 SEK. Vart vill jag komma med det här? 110 000 FBU är vad en av mina kompisar här tjänar varje månad genom att jobba som engelskalärare. För de här pengarna ska min kompis överleva, ha någonstans att bo/sova och kunna äta varje dag. Någonting som är två av de mest grundläggande behoven för en människa.

Som om inte det här vore nog svårt så tar det sju månader för honom att få sin lön, som tidigast. Det är en ond cirkel för under de här månaderna behöver han låna pengar. För mig är det helt obegripligt. En människa som jag känner och bryr mig väldigt mycket om har ett väldigt hårt liv. Ett liv som jag inte visste någonting om. 


Jag träffade den här människan första gången på International Gathering för Amahoro Amani här i Burundi över nyår. Jag har även träffat honom två gånger här i Bujumbura sen jag kom hit för lite mer än en månad sedan. Han har aldrig sagt någonting om sin situation eller om att mycket av hans liv handlar om överlevnad. Han kommer från en familj där föräldrarna är bönder och i de flesta fall betyder det fattigdom. Hans föräldrar insåg ändå vikten av utbildning så han har alltid gått i skolan. Nu är han inne på sluttampen och det är inte säkert att han kommer få någon examen, han har nämligen inte råd att fortsätta studera utan att jobba samtidigt och utan en examen kan han aldrig få en högre lön.

Det är första gången i mitt liv som jag lever på väldigt små medel. JAG tycker det är svårt att få det att gå runt, men jag har nästan 5 gånger så mycket pengar att leva på än vad min kompis har per månad och ibland klagar JAG på att JAG känner mig fattig.



Jag fick frågan av honom om jag visste hur det är att vara hungrig. Jag svarade att ja jag vet hur det är att vara hungrig. Då frågade han, vet du hur det känns att vara riktigt hungrig och att svälta? Jag hade bara ett svar på den frågan - nej det vet jag inte. Hur ska jag kunna veta hur det är att svälta när jag är född och uppvuxen i Sverige? Där åtminstone jag har försäkringar, skyddsnät och föräldrar?

Min fråga just idag är; vet du hur det är att vara riktigt riktigt hungrig för jag kan inte säga att jag vet det längre...