Amahoro Amani betyder fred på språken kirundi respektive swahili. Det är ett fredsprojekt som drivs av Kvinna till Kvinna, Scouterna och Svenska PostkodLotteriet för att bidra till att nå FN:s millenniemål. Läs mer om vad Amahoro Amani är »

torsdag 26 april 2012

Burundi - världens fjärde fattigast land med matpriser som i många fall är högst i regionen

Någonting som präglar vardagen i Burundi är pengar. Pengar betyder väldigt mycket i Burundi eftersom de flesta människor som bor här inte har några. Ett besök på www.cia.gov och deras World Factbook gav mig rysningar. Burundi är världens fjärde fattigaste land, 2 % av befolkningen har elektricitet hemma, en av två barn går i skolan och var 15:e människa har HIV/AIDS. Situationen i det här landet beror till stor del på krig. Det är inte så länge som det har varit fred i Burundi (även om det inte är helt sant att det är vapenvila).

Jag brukar en gång i veckan köpa tidningen East African Business Week för att bli lite uppdaterad om vad som händer i regionen. Det som jag har kommit att finna mest intressant i tidningen är en lista som publiceras i varje nummer där bland annat matpriser jämförs i regionen. De få priser som brukar stå med i Burundis spalt är alltid de dyraste. Hur går den ekvationen ihop? Det fattigaste landet i regionen där maten är dyrast att köpa. Det är den här verkligheten människor i det här landet befinner sig i. Egentligen är väl ekvationen en ond cirkel. Befolkningen är så fattig och de flesta är jordbrukare vilket innebär att de säljer sina varor för dyrare priser för att kunna få in mer pengar. Nu köper inte jag så mycket frukt och grönsaker själv, men några exempel kan jag ge. Lök kostar 3000 FBU/kg - i svensk valuta innebär det 15 kr/kg. Passionsfrukt däremot kostar 1000 FBU/kg vilket är 5 kr, men vem kan äta sig mätt på passionsfrukt?

Med den vetskapen i bakhuvudet är det inte konstigt att människor blir desperata och tar till de medel de kan för att skaffa pengar. Den tanken jag slås av är att kriminaliteten i det här landet borde vara högre. Jag har varit utsatt för några ficktjuvs-försök, men ingenting som bar frukt för dem. 

Det här landet är nog ganska mycket som Sverige var när våra mor- och farföräldrar var unga, med undantag för utvecklingen av kommunikation. Människor har inte maskiner för att plöja åkrar, klippa gräset, gräva diken och så vidare utan de använder de redskap som finns: hackor, knivar och spadar. Det är ju inte bara Burundi som har det på det här sättet utan det är många länder i Afrika, men det gör fortfarande ont att se. Även om jag, sorgligt nog, ser fattigdomen mindre och mindre för varje dag. Det är som att hjärnan inte längre tar in VAD det är jag ser och upplever.

Jag kommer åka härifrån om fyra månader, men bara för att jag inte längre ser och upplever allt som händer här i Burundi, betyder inte det att det försvinner. Fattigdomen i det här landet kommer bestå. Befolkningen kommer vara kvar, barnen på gatorna kommer forsätta vara hungriga och el kommer fortsätta vara ett privilegie för få. 

Amahoro Amani som på plats i stora sjöområdet jobbar med bland annat fred (Amahoro betyder fred på Kirundi och Kinjarwanda och Amani betyder fred på Swahili) försöker göra en skilland på plats. Amahoro Amani - för freden vidare, är den svenska versionen där vi jobbar med Amahoro Amanis metoder i Sverige. Kunskap och utbildning är grunden, både här i Burundi och i Sverige. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

(Bild från International Gathering for Amahoro Amani årsskiftet 2011/2012).