Amahoro Amani betyder fred på språken kirundi respektive swahili. Det är ett fredsprojekt som drivs av Kvinna till Kvinna, Scouterna och Svenska PostkodLotteriet för att bidra till att nå FN:s millenniemål. Läs mer om vad Amahoro Amani är »

tisdag 22 maj 2012

Amahoro Amani – mer än ett fredsprojekt del 3

Redan samma kväll som vi anlände i Burundi fick vi träffa personal från kansliet för Amahoro Amani, vilket var spännande. Jag fick upp ögonen för hur omfattande verksamhet Amahoro Amani driver och fick en bättre inblick i arbetets olika delar. Vid informationstillfället fick vi även uppleva hur stora problem regn och vind kan skapa, då dessa naturfenomen slog ut strömmen ett antal gånger i stora delar av staden.

De första dagarna fick vi besöka den lokala marknaden i stadskärnan i Bujumbora, vilket var en upplevelse utan dess like. Aldrig förr har jag sett så mycket saker på så lite yta – de bygger säljstånd likt skyskrapor i New York. Det var lite som en gigantisk hamsterpark med full aktivitet i alla gångar och vrår. I utbudet fanns det allt från skärp, kepsar och skor till tyger, basproviant och levande hönor. En sak jag och några med mig fann lite extra rolig var att det lite överallt fanns Obama-produkter med den amerikanske presidentens fina, vita leende.

Andra dagen i landet var en av höjdpunkterna att fira svensk jul med två lokala scoutkårer, vilka engagerade sig ordentligt för att vi skulle känna oss som hemma. Till mötesplatsen där vi skulle invänta de lokala scouterna sökte sig flertalet barn, då de var nyfikna på vilka de vita, ”mosongo”, var som hade hittat dit. När vi stod där kom det små barn, under tio år, vilka sniffade lim och stolt visade oss att de bodde i kloakerna under staden. De berättade att det var prima liv att bo där de bodde i den mån att det inte regnade – då blev alltsammans översvämmat. Den maktlöshet jag kände inför denna situation är bland det starkaste jag har upplevt. Jag och alla med mig vill göra en insats, men hur…?

Att efter ett sådant möte gå och äta buffé, lyssna till samtal om scouting och dansa runt julgranen kändes en smula absurt till en början. När intrycket fått landa inombords någon timma blev det uppenbart för mig att det är sådant här som scouterna i Burundi arbetar med inom ramen för scouting. Självfallet har jag hört sådana här historier många gånger om, men nu blev det avsevärt mycket mer levande.

Den fortsatta resan till den internationella gatheringen och resan genom röd zon kändes nu än mer lockande. We truly are changing the world – they call us scouts.

Gustav Sundgren

tisdag 15 maj 2012

Amahoro Amani – mer än ett fredsprojekt del 2

Reskamraterna i gruppen var av sådan kaliber att det redan från start var uppenbart att resan skulle bli succé. Under de mer än tjugo timmarna ner till Burundi hann vi bli mer bekväma med varandra genom att vi som grupp hanterade en rad utmaningar som de fyra mellanlandningarna erbjöd. Däribland hantera rädslan för magsjuka till följd av konsumtion av fruktsallad, alla stopp i flygkontrollerna, problem med växling av pengar och att hitta vegankost till de som efterfrågade detta.

Resan ner till Burundi innebar en möjlighet att landa i sinnet för min del. Jag kunde sakta men säkert koppla bort lilla landet mellanmjölks normer, mina vardagsuppgifter och hemmavarande rutiner. Jag var i sinnet inställd på ett mer spartanskt leverne, då jag mindes Elins ord om att det kunde vara bra att ha med sig en packe riskakor eller annan lättillgänglig mat ifall nöden så krävde. Jag var inställd på att jag skulle få bredare på perspektiv på vad det innebär att leva drömmen - ”living the dream”.

När vi anlände i Burundi och huvudstaden Bujumbura var mitt första intryck fattigdomen, den dåliga stadsplaneringen och känslan av att lagar och regler inte gällde. Den höga närvaron av militär och polis var främmande, även om jag personligen fann det vara en trygghet. Trots att staden i sig inte är speciellt stor var min upplevelse att det var människor, djur och saker överallt.

Det var uppenbart att denna resa skulle erbjuda många nyanser gällande kultur, vilka värderingar som man lever sitt liv utifrån och en uppsjö av perspektiv rörande levnadsstandard.

Vill du läsa fortsättningen på min berättelse? Håll ögonen öppna här på bloggen! Fortsättning följer...

Gustav Sundgren

tisdag 8 maj 2012

Amahoro Amani – mer än ett fredsprojekt, del 1

”Utrikesdepartementet avråder att åka ner till Burundi”, var det som jag fick höra mest när det var dags att prata om resan ner till Burundi över jul och nyår. Detta oroade folk i min närhet, men för mig var det hela mycket enkelt. Jag hade beslutat mig för att åka, då det skulle missa hela syftet att stanna hemma. Som jag ser det handlar fredsprojekt likt Amahoro Amani om att bidra till att lägga ramarna för att säkerställa ordning, bygga broar mellan oliktänkande grupper och bidra med allt vad man förmår. Att inte åka ner på grund av att det eventuellt kan bli konfliktläge är precis det som är kärnan, essensen, av hela upplevelsen. Det handlar om att vara närvarande. Det var där min resa började; att reda ut vilken grundvärdering som skulle prägla äventyret.

Inför resan mötte jag upp Elin Orvik i Stockholm på ett café för att ha ett förberedande möte rörande helheten kring projektet Amahoro Amani. Inför detta möte kände jag en viss oro inför språkbarriären i Burundi, då jag inte kan franska, men även en viss osäkerhet inför kulturen i landet. Under mötet fick jag grepp om att de olika fokusområdena som skulle genomsyra resan var integration, jämställdhet, hållbar utveckling, kommunikation, roverprogram samt barn och unga. Därefter släppte allt för mig. Att möta Elin var som att bli fångad av en tornado av kärlek, då hon med sitt utpräglade engagemang, inspiration och fängslande personlighet fick mig att känna mig trygg och skapade ett starkt driv.

Väl hemma i Göteborg förberedde jag mig inför resan genom att öva upp min engelska, noga se över vad jag skulle ha med mig och sätta mig in mer i konfliktläget i Stora sjöområdet. Franskan höll jag till ett minimum, men lyckades plugga in ordet ”grenouille”, vilket betyder groda.

Några dagar efter mötet med Elin var dags för mig och mina tretton reskamrater att hoppa rätt in i äventyret.


Vill du läsa fortsättningen på min berättelse? Håll ögonen öppna här på bloggen! Fortsättning följer...

Gustav Sundgren

onsdag 2 maj 2012

Rättvik, Staden som aldrig sover

Nu går det framåt! Efter mycket besvär lyckades vi montera vår gigantiska rollup vid incheckningen på NSFs utmanarscout-ting i Rättvik. Efter många invecklade, men ack så intressanta diskussioner bröt vi under lördagen upp förhandlingarna för en badass workshop om Amahoro Amani. Julius delade på en timme med Tomas Bovinder från 48 Hours of Kindness, ett annat grymt världsförbättrarprojekt som vi i framtiden planerar att arbeta mycket med (mer info i framtida blogginlägg). I bikupor gjordes en snabb samhällsanalys på fem minuter. Grupperna identifierade problem i lokalsamhället som sedan skrevs upp på ett stort gemensamt blädderblockspapper. Övningen fungerade som en liten tankeväckare för utmanarscouterna. Nu hoppas vi att de tar tillfället i akt att själva starta Amahoro Amani-projekt i sina utmanarlag!

Tinget tog efter workshopen beslut om att i NSF införa Amahoro Amani-liknande aktiviteter i utmanarscouternas verksamhetsplan. Detta börjar gälla så snart ett program finns utarbetat. Spännande!

Ha det fint!

Med vänliga hälsningar
Erik och Julius