Amahoro Amani betyder fred på språken kirundi respektive swahili. Det är ett fredsprojekt som drivs av Kvinna till Kvinna, Scouterna och Svenska PostkodLotteriet för att bidra till att nå FN:s millenniemål. Läs mer om vad Amahoro Amani är »

tisdag 22 maj 2012

Amahoro Amani – mer än ett fredsprojekt del 3

Redan samma kväll som vi anlände i Burundi fick vi träffa personal från kansliet för Amahoro Amani, vilket var spännande. Jag fick upp ögonen för hur omfattande verksamhet Amahoro Amani driver och fick en bättre inblick i arbetets olika delar. Vid informationstillfället fick vi även uppleva hur stora problem regn och vind kan skapa, då dessa naturfenomen slog ut strömmen ett antal gånger i stora delar av staden.

De första dagarna fick vi besöka den lokala marknaden i stadskärnan i Bujumbora, vilket var en upplevelse utan dess like. Aldrig förr har jag sett så mycket saker på så lite yta – de bygger säljstånd likt skyskrapor i New York. Det var lite som en gigantisk hamsterpark med full aktivitet i alla gångar och vrår. I utbudet fanns det allt från skärp, kepsar och skor till tyger, basproviant och levande hönor. En sak jag och några med mig fann lite extra rolig var att det lite överallt fanns Obama-produkter med den amerikanske presidentens fina, vita leende.

Andra dagen i landet var en av höjdpunkterna att fira svensk jul med två lokala scoutkårer, vilka engagerade sig ordentligt för att vi skulle känna oss som hemma. Till mötesplatsen där vi skulle invänta de lokala scouterna sökte sig flertalet barn, då de var nyfikna på vilka de vita, ”mosongo”, var som hade hittat dit. När vi stod där kom det små barn, under tio år, vilka sniffade lim och stolt visade oss att de bodde i kloakerna under staden. De berättade att det var prima liv att bo där de bodde i den mån att det inte regnade – då blev alltsammans översvämmat. Den maktlöshet jag kände inför denna situation är bland det starkaste jag har upplevt. Jag och alla med mig vill göra en insats, men hur…?

Att efter ett sådant möte gå och äta buffé, lyssna till samtal om scouting och dansa runt julgranen kändes en smula absurt till en början. När intrycket fått landa inombords någon timma blev det uppenbart för mig att det är sådant här som scouterna i Burundi arbetar med inom ramen för scouting. Självfallet har jag hört sådana här historier många gånger om, men nu blev det avsevärt mycket mer levande.

Den fortsatta resan till den internationella gatheringen och resan genom röd zon kändes nu än mer lockande. We truly are changing the world – they call us scouts.

Gustav Sundgren