Amahoro Amani betyder fred på språken kirundi respektive swahili. Det är ett fredsprojekt som drivs av Kvinna till Kvinna, Scouterna och Svenska PostkodLotteriet för att bidra till att nå FN:s millenniemål. Läs mer om vad Amahoro Amani är »

onsdag 20 juni 2012

Lottens berättelse del 2 - Ett uppvaknande samtal

Hade jag rest på egen hand, som enkel turist hade jag nog fastnat i tanken på privilegium och känslan av skam och skuld och dessa hade antagligen sedan mynnat ut i någon slags hopplöshet. Men nu var vi på scoutresa för att träffa volontärer och scoutvänner inom Amahoro Amani och där, fick jag lära mig, finns det inte plats för hopplöshet.

Under de dagar vi spenderade på själva lägret, ute på den Burundiska landsbygden, fick jag lära känna så många fantastiska och inspirerande människor. I ett land där klasskillnader är så tydliga och fattigdomen så utbredd var det skönt att få prata framtidstro med personer som lever mitt i allt detta som för mig framstod som kaos (och med min bakgrund i en rätt så regelrätt kultur kändes som lite av ett kaos fortfarande när vi åkte hem). Det är en så fantastisk känsla att åka över halva världen och hitta människor en har så mycket gemensamt med. Många gånger fick jag känslan av att jag som scout inte bara var del i en stor allmän gemenskap. Ibland fick jag känslan av att det mer handlade om familjeliknande strukturer. Jag hade vid ett tillfälle ett väldigt familjärt och givande samtal med tre scouter från Kenya, två av dem kanske 30 år äldre än mig och med positioner i det kenyanska scoutrådet. Vi pratade om korruptionen och kom in på olika politiska aspekter, ja ända in på anarkism och faktiska politiska riktningar, som inte tillhör vanligheten i scoutsammanhang. Det kan och bör väl diskuteras om de egentligen ska få för stort utrymme alls. Det var som att vi känt varandra länge, att det fanns en grundtrygghet som gjorde att jag vågade prata fritt (endast återhållen av respekten för oliktänkande och kulturskillnader). I samtalet sa en av mina nya scoutvänner blandades personliga politiska ställningstaganden med högst filosofiska utläggningar och det var något som Muni, en av de äldre scouterna, sa till mig som verkligen fastnade. Muni menade på att även om politiken är korrupt, så är det ett annat element, det rör sig utanför scoutvärlden och scouterna rör sig utanför det. Detta för att vi helt enkelt måste göra så för att på riktigt kunna ta hand om varandra och leva efter den lag och det löfte vi som scouter ställer upp på. Som scouter har vi ett ansvar. Detta scoutansvar, menade muni, är samma som grundläggande mänskliga rättigheter, samma som att skapa ett sammanhang där alla får plats. För mig som politisk aktivist var denna kraftfulla syn på scouting sjukt grym.

Jag hade flera samtal av den här typen, oundvikligt för mig, eftersom den Burundiska situationen med så stora skillnader mellan människor hade kommit långt in under huden på mig och ständigt malde i mitt huvud och i mitt hjärta.

Fortsättning följer..

Lotten Gustafson, Rovergruppen.

onsdag 13 juni 2012

Lottens berättelse, del 1 - Ett äventyr. Ett ansvar.


Jag är politisk. Samhällsansvar är något som upptar stora delar av mig: mina tankar, mina handlingar och min identitet.

Jag är också scout och är helt säker på att detta är en av de viktigaste anledningarna till att mitt liv är så präglat av medvetenheten kring hur mina val påverkar och påverkas av andra. Jag har växt upp i ett scoutsammanhang, där jag har lärt mig att med förståelse och samarbete tar vi oss långt. Allt blir lättare: - problemlösning, skapa och känna tillhörighet eller våga anta utmaningar till exempel. Mina år som scout har gett mig och många andra scoutvänner fina minnen och egenskaper. Trots tuffa delar och mindre roliga inslag under mina scoutår har jag blivit väldigt fint präglad. Det är så jäkla häftigt att vara scout. Speciellt med tanke på att det ju är en global verksamhet. Vi scouter finns över hela världen, om vi på allvar möter varandra, var och en, i förståelse och samarbete, tänk vad det skulle göra med en hel värld?

När jag under scoutforum kom i kontakt med Amahoro Amani, genom Elin, tände jag till direkt! Ett uttalat fredsprojekt! Det var ju detta jag hade saknat i scouterna. Lite senare på hösten anmälde jag mig att delta i International Gathering i Burundi över jul.

Jag åkte tillsammans med de övriga i den svenska delegationen till Burundi den 21 december (2011) utan att egentligen ha något mer konkret i huvudet än mina stora förväntningar och förhoppningar. Under två veckors tid fick vi lära känna Burundi, som några av oss hade besökt innan. Att åka till ett sammanhang annorlunda än det som en vanligtvis rör sig i innebär alltid en chock eller åtminstone en smärre förvirring. Så var det för mig i Burundi, ett av de ekonomiskt fattigaste länderna i Afrika. Att åka från Sverige till Burundi var inte bara en geografisk resa för mig. Det blev väldigt snart tydligt för mig att jag också genomgått en stor klassresa. Från låginkomsttagare, med den ekonomiska stress som det kan medföra, till att för ett vanligt svenskt lunchpris kunna gå på fina restauranger och äta med den Bujumburiska eliten (Bujumbura är alltså huvudstaden i Burundi). Detta utgjorde grund för många tankar, tumultartade känslor och skam. Åkommor som allt som oftast kommer i samband med konfrontationen av sitt eget privilegie. Med dessa tankar kommer för mig naturligt även insikten om att detta privilegium också innebär ett ansvar. Att ha det lite bättre, måste tyvärr innebära att någon har det lite sämre.

Fortsättning följer nästa vecka...

Lotten Gustafson, Rovergruppen.

måndag 4 juni 2012

Nånstans i skogen.

... står en liten scoutstuga. I torsdags var det platsen för utmanarscouterna från Berg scoutkår att mötas, trivas och lyssna på mig, Sylvia från Växjö, som följde med för att hålla
presentationen ”Amahoro Amani på en kvart”. (Det var nästan tur att ingen hade tagit hand om fika så att de fick koncentrera sig fullständigt på min lilla föreläsning ;-)

Mitt uppdrag: sprida information om Amahoro Amani, freds- och utvecklingsprojektet som har sitt ursprung i Afrika och som skulle användas här i Sverige som samhällsprojekt;

Mitt syfte: så ett frö, väcka en del tankar och i bästa fall motivera utmanarscouter att göra ett eget projekt lokalt i deras samhälle;

Mitt verktyg: entusiasmen och tron i projektet.

Efter min ”passionerade” presentation blev det tyst i stugan. På engelska skulle jag säga: It seemed as if they were blown away. Jag erkänner att det var mycket information på lite tid (”… en kvart”) och att man då behöver tid att fundera och reflektera, men jag hoppas att de kommer att känna sig redo och peppade att göra ett eget Amahoro Amani projekt i framtiden.
Tanken var först av alla att informera kåren att det finns någonting där man kan engagera sig och att det finns människor -som mig- som är på plats och gärna hjälper till om det behövs.
Nu är det snart dags att återkoppla med Berg scoutkår hur det ser ut med deras motivation och tidsplan och sen får vi se vad framtiden innehåller…

Vi kan göra skillnad!

//Sylvia

Sylvia är en tysk tjej som just nu volontärar åt NSF och hjälper till i Småland med utmanardelen i Amahoro Amani . Vill du också engagera dig på något sätt? Mejla Erik eller Julius!