Amahoro Amani - mer än ett fredsprojekt del 4

Månget myggbett senare möts jag av solsken, ljud från närliggande stadstrafik och en nyfikenhet på vad tredje dagen skulle komma att ge. Tankarna på gårdagens festligheter, julgransdans och buffé i kontrast till limsniffande barn, tiggare och människor som letar mat i sopberg, hade väckt ett sug av att uppleva mer. Jag log vid tanken på att jag under gårdagen fått berättat för mig att jag bar samma förnamn likt en stor, legendarisk krokodil, vilken sägs simma mellan Rwanda, Burundi och Demokratiska Republiken Kongo.

Under morgonens första minuter insåg jag att närvaron av fattigdom, misär och klassklyftor hade kommit mig nära i den mån att jag hade landat i en strategi kring hur jag skulle förhålla mig till alla nya intryck. Detta efter knappt 48 timmar. Jag hade insett att jag inte kan göra nämnvärt för enskilda individer som jag möter annat än att vara närvarande, visa omtanke och anstränga mig att försöka mötas i samförstånd.

Väl efter en uppfriskande kalldusch begav det sig till frukostbordet. Det serverades bröd, avokado, omelett, kaffe och minibananer. Avseende maten var den mindre främmande än vad jag hade räknat med. Vid frukostbordet utväxlas reflektioner från gårdagen, där jag lyfte det fantastiska i att burundiska scouter hälsar på varandra oavsett om man känner varandra eller inte. Att vara scout är något som binder folk samman här i landet – scouting är tydligt präglat av ett samhällsengagemang och en scouthalsduk är en attraherande faktor. Hemma i Sverige är det inte en självklarhet att man tar kontakt utifrån att man är scout. Detta fann jag en hel del inspiration i och är något jag ska eftersträva att föra med mig tillbaka hem.

Under frukosten landade vi även i ett beslut att till fots ta oss upp i de närliggande bergen för att få en bättre överblick av staden.

Efter artiga konversationer med hotellpersonalen gav vi oss ut för att möta dagen. När vi lämnade hotellet för att sedan vandra på gator och torg kände jag en grundläggande trygghet genom närvaron av polis och militär, att vi hade ordnat växling av pengar, att vi hade börjat orientera oss i närmiljön och att vi hade gästat olika former av marknader under de tidigare dagarna. Att Lazare, som var med i gruppen, är född i landet var även det något som skapade en säkerhet.

På väg mot vårt uppsatta mål passerade vi genom stadens tumultartade trafik, stånd med frukt och grönt och vimmel av människor, för att sedan söka oss utanför stadskärnan. Allt eftersom vi promenader kom uttrycket att ha förmågan att se saker ovanifrån att få en ny betydelse för mig. I detta land innebar höjd, i alla fall i huvudstaden, att klassklyftorna framträdde allt tydligare. Desto mer höjden tilltog, desto högre blev stängslen och ökningen av mängden taggtråd per capita blev påtaglig.

Under dagen skulle vi komma att lära oss mer om kontrasterna i landet. Mer om detta i nästa inlägg.

Gustav Sundgren