Minnen från min volontärtid, tredje och sista delen

Jag tog inga bilder från något av tillfällena nedan så det här är en slumpartad bild på mig från min volontärtid

Det här är en bloggföljetong i tre delar, av mig Wictoria, som var volontär för Scouterna i Burundi mellan februari - augusti. I föregående inlägg (tidigare inlägg av mig hittar du under etikett volontär) berättade jag om hur en helt vanlig dag kunde se ut i Burundis huvudstad Bujumbura. I det här, tredje och sista inlägget om min volontärtid, tänker jag berätta om några minnen från min volontärtid och jag börjar med när jag firade Norges nationaldag.

Jag satt på kontoret hos Amahoro Amani när min mobil ringde. Svarade och personen i andra änden frågade mig vart jag jobbade någonstans för att de ville ge mig en inbjudan. Mer än så förstod jag inte. Jag förklarade snabbt i vilken byggnad kontoret låg och dagen efter dök en person upp och gav mig ett inbjudningskort för att fira Norges nationaldag tillsammans med norska ambassadören på ett av de finare hotellen i Bujumbura. Jag funderade lite på vad jag skulle svara eftersom jag inte hade några skor för en sådan här tillställning (sanning!), men bestämde mig för att svara ja och sedan gå till marknaden för att hitta ett par skor som funkade.

Nationaldagen firades en vecka sent (som jag minns det var det någon helgdag i Burundi den 17:e maj i år) och jag måste erkänna att jag var ganska nervös för att åka dit. Väl där hälsade jag på norska ambassadören och försökte sedan se om jag hittade någon annan som hade kommit dit ensam (mitt knep i sociala sammanhang). Fick syn på en medelålders kvinna som jag började prata med. Det visade sig att hon var dansk och från Köpenhamn. Jag och hon pratade hela kvällen och socialiserade med många andra. Bland annat träffade jag både norska- och danska ambassadörer som kommit till Burundi från Rwanda, människor som jobbade på amerikanska ambassaden i Burundi och Burundiska ministrar. Kände mig ganska malplacerad hela kvällen eftersom jag inte är van med att socialisera med ambassadörer och ministrar, men det var faktiskt en av de roligaste kvällarna i Burundi!

Några gånger följde jag med Chantal, som jag bodde tillsammans med, för att träna någon slags jympa. Det var också någonting som inte riktigt var som det är i Sverige. Åtminstone inte lokalmässigt. Jympan var i en jympasal, i en av de bästa skolorna i Bujumbura. Själva jympasalen hade ojämnt golv och dovt ljus. Musiken som ledaren hade var populär i Sverige på 90-talet och jag tyckte det var sjukt roligt att jympa till en gammal slagdänga som "Saturday night" med Whigfield! Till skillnad från Sverige var det mest män som deltog, vilket också gjorde mig lite glad. Jympa är roligt oavsett du är man eller kvinna och inte bara förknippat som någonting kvinnligt som det ofta är i Sverige!

För att inte detta avslutande inlägg ska bli allt för långt får de här två minnena/historierna räcka. Jag hade en lärorik tid i Burundi med nya erfarenheter och kunskaper med mig i ryggsäcken som jag inte skulle vilja vara utan. Jag kommer fortsätta jobba ideellt med Amahoro Amani då jag till exempel jobbar med hemsidan så du kommer i fortsättningen kunna stöta på mig igen!

På ses!

Kvinna till kvinna presenterade rapport på stor konferens

Vid en konferens i Europaparlamentet den 11 oktober presenterade Kvinna till Kvinna en rapport, som bygger på intervjuer med kvinnorättsaktivister i bland annat Armenien och DR Kongo, om hindren som kvinnor möter i krigsdrabbade områden att delta i fredsarbete. Till den här konferensen samlades över 100 deltagare för att diskutera varför kvinnor fortfarande stängs ute från fredsprocesser.

Vill du veta mer om konferensen? Läs mer här.

Möte med UScK i Staden på G

I våras fick alla glada ombud på Nykterhetsrörelsens Scoutförbunds (NSF) ting i Rättvik delta i en informerande och inspirerande workshop om Amahoro Amani (läs mer i blogginlägget "Rättvik - staden som aldrig sover"). För er som inte har superduperkoll på scoutslang kan vi börja med att förklara att ett ting är utmanarscouternas (åldrarna 15-19 år) årsmöte, där viktiga beslut om den egna verksamheten fattas. Ombuden på just det här tinget blev inspirerade av workshopen, och röstade därför igenom ett förslag som skulle ge NSF:s utmanarscoutkommitté (UScK) i uppdrag att baka in en massa Amahoro Amani i verksamheten, vilket var anledningen till vår resa till Göteborg förra helgen.

Göteborg - vilken stad! Och Utby - vilken stadsdel! Vi välkomnades av UScK med öppna famnar och inledde mötet med att på en rosa postit-lapp anteckna ett par målsättningar med vår träff. Väldigt snabbt kom vi fram till att alla egentligen hade en ganska bra bild av hur en mer "Amahoro Amani-fierad" NSF-verksamhet kunde se ut. Nu var det bara att prata igenom alla funderingar och lägga upp en plan för fortsatt arbete.

Vi ska tillsammans med UScK jobba in Amahoro Amani i en "utmaning" (nytt namn under konstruktion) där utmanarscouter i NSF ska kunna premieras för aktiv verksamhet, för att bland annat undvika den obeskrivligt farliga s.k. "fikadöden" (se utmanarboken "Våga utmana!"). Ett roligt och givande möte i Utby ingav tro på mänskligheten och hopp om framtiden.

Räkna med att i framtiden få läsa ännu mer om NSF:s utmanarscouter och Amahoro Amani!

Ha det gôtt (på bred göteborgska)!

//Julius och Erik

Mina tankar kring Vänlighetsinvasionen i Växjö

Fred, sa de. Massa glädje, sa de. Men, har vi inte redan tillräckligt av den varan?

Nej, riktigt så var det inte. Det var däremot lite sådana känslor som florerade när jag väl stod där i Växjö den 7 september och skulle vara ”snäll”. Hur är man snäll, egentligen?

Där var det. Jag stod i mitten av Sveriges trettonde största tätort och undrade hur man var snäll. Under tiden sprang Malin runt och delade ut rosor och formligen drunknade i mottagarnas leenden. Det medelålders paret som satt på McDonald's fick en ros som förvandlade burgaren till en romantisk middag. Killen i korvkiosken fick en ros och såg ut som om han träffats av en blixt från klar himmel. Två timmar senare skymtade jag samma ros i en provisorisk vas bakom disken. Till och med den rullstolsbundne bosniske gubben fick en ros. Själv var han så gammal att han knappt kunde kommunicera, men de glittrande ögonen sade allt. Och resten sade hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sedan fann jag mig också i det. Knöt lite ballonghundar och gav bort dem till barn jag träffade på. Oavsett ålder togs de fina vovvarna emot med samma glädje. Även tjugoåriga hipsters blir jätteglada, tro mig. ”Men vad är haken?” frågade de. Fyrtioåriga, skeptiska smålänningar som aldrig utsatts för spontan glädje tidigare. ”Vad har jag gjort för att förtjäna det?” undrade ambulansföraren när vi gav honom ett fint litet vykort. Ja, varför förtjänade han glädje? Han räddade ju bara liv varje dag – vilken bagatell. ”Ja, det gör jag ju!”, sade han helt förvånat efter en stund. Och vilken insikt, sedan!

Tomas Bovinder kallade sitt arrangemang för Vänlighetsinvasion, ett enligt mig klockrent namn. Att komma och invadera en av landets största tätorter under en helg och genom sin blotta existens lyfta den outtalade frågan ”Hur är man snäll?” är att utmana sig själv och sin omvärld. Och nog är det ett intressant koncept att utmana.

Läs mer om Vänlighetsinvasionen här!

//Vladimir Lukic - gästbloggare
(Läs min privata blogg här, och följ mig på Twitter)

En vardag som volontär - del två

Jag och Burundiska Scouter byter nummer

Det här är en bloggföljetong i tre delar, av mig Wictoria, som var volontär för Scouterna i Burundi mellan februari - augusti. I föregående inlägg (tidigare inlägg av mig hittar du under etikett volontär) berättade jag en del av de sakerna som jag har lärt mig under de här månaderna och i det här inlägget ska jag berätta om vad jag gjorde. Hur såg en helt vanlig dag i Bujumbura, Burundis huvudstad ut som volontär egentligen?


Mestadels av tiden då jag var volontär jobbade jag hos de Burundiska Scouterna som i folkmun kallas ASB, vilket står för “Association des Scout du Burundi” vilket jag skulle översätta till Burundis Scoutförening. 
Efter morgonbestyren i lägenheten där jag bodde tillsammans med en Burundisk kvinna vid namn Chantal och hennes bror, blev jag upphämtad. Jag blev antingen hämtad av Francais som jobbade som chafför hos ASB eller av min franska volontärkollega Gael. Tillsammans åkte vi vidare och hämtade upp två andra på väg till kontoret. Morgonrusningen i Bujumbura är som i vilken annan stad som helst, bara lite mer kaotisk. Alla vill komma fram först och det är inte ovanligt att bli omkörd av en annan bil som kör på trottoaren. Jag var den som bodde längst bort från kontoret och från min bostad var det cirka 10 kilometer till ASB, alltså tog det cirka en timme att ta sig dit.



Väl framme på kontoret hade klockan hunnit bli närmare 8. Jag, Gael (min franska volontärkollega) och Medard hade ett kontor på andra våningen. Det var vi som var kommunikationsavdelningen, men vad var det för någonting som behövde kommuniceras? Jo, vi jobbade med att förbereda inför den 6:e afrikanska jamboreen. Jag jobbade mestadels med den engelska kommunikationen och med grafisk produktion, medan Medard och Gael bland annat skrev nyhetsbrev och hanterade media.

En av mina arbetsuppgifter - grafiskt material

 En helt vanlig dag jobbade jag utan lunch. Det är någonting som är vanligt i Burundi. Antingen har de anställda lunch mellan 12-14 eller så har de ingen lunch alls. Väljer de lunchalternativet är det vanligaste att de åker hem för att äta. Jag som bodde 10 km från kontoret hade inte riktigt tid med det. 

Vissa dagar var det mer att göra medan andra dagar var det ingenting alls.

Både jag och Gael jobbade utan lunch och därför brukade vi sluta kl. 15.10 ungefär och vi blev då körda hem eller i mitt fall blev jag ofta avsläppt i centrum för att jag hade någonting att göra. Under min volontärtid pluggade jag till exempel franska, simmade eller fikade/åt lunch efter jobbet.

De flesta kvällar (om det fanns el) brukade jag ligga i min säng och titta på någon serie på min dator. Dock måste jag berätta att oftast hade vi inte el efter kl. 20 vilket gjorde livet lite jobbigare. Det blir ganska så mörkt i Burundi på kvällarna och utan el gick det knappt att se någonting. Alltså sammanföll oftast elabrott med sänggång.

Eftersom jag bodde med Burundier så kände jag inte så många av de andra volontärerna som bodde i Bujumbura så mitt sociala liv var väldigt begränsat. Dock tror jag att jag verkligen fick uppleva Burundisk kultur under mina månader i Afrika och det är någonting som i efterhand är värt väldigt mycket för mig. 



Som ni nog förstår blev det en vardag även i Burundi och livet var inte så spännande alla dagar. Jag skapade mig mina rutiner och det var sällan jag inte höll mig till dem, men i nästa och det sista inlägget om min volontärtid ska jag berätta om några avstickare; som när jag firade Norska nationaldagen med ambassadörer från hela världen eller gympade med Chantal i en skoljympasal.
På återseende!

Marcus har varit med och gjort terminsprogram - tema Amahoro Amani

Marcus Nilsen skriver om terminsprogram med Amahoro Amani-tema

Hösten är här och det betyder full aktivitet i scout-Sverige! Denna höst har åldersteam yngre som är en del av Scouternas programgrupp tagit fram färdiga terminsprogram med temat Amahoro Amani. De tre olika programmen har tre olika symboliska ramverk men alla har temat Amahoro Amani.

Tanken är att scouterna i Sverige ska lära sig om vad Amahoro Amani är genom att själva uppleva och tillämpa Amahoro Amani-metoden.

Jag har varit en av de två som har skrivit terminsprogrammet som riktar sig till upptäckare. Temat på detta program är Tintin. Som alla vet är Tintin en reporter som är nyfiken och jobbar hårt med att lösa mysterier och hjälpa de som behöver hjälp. Att jobba med Tintin som tematiskt ramverk var väldigt tacksamt och inspirerande. Det passade väldigt bra med Tintin-tema när programmet skulle inkludera Amahoro Amani. Detta för att det var väldigt tacksamt och var trovärdigt då Tintin ofta hamnar i konstiga situationer i främmande länder.

I anknytning till programmet har vi även passat på att att ge ledarna en kort introduktion i vad Amahoro Amani är för något. Detta är viktigt för att sprida namnet och för att ledarna ska kunna informera om projekt. Vi har även gjort delar interaktiva och kopplat dessa till den fantastiska Amahoro Amani-hemsidan. Där kan scouterna ställa frågor om projektet, men också ställa frågor om scouting i tex Burundi. Tanken är även att scouterna ska använda en sida för att kommunicera med andra svenska scouter om hur de engagerar sig inom Amahoro Amani. Man ska helt enkelt dela med sig av sina erfarenheter och aktiviteter för att inspirera andra.

Just nu är vi inne i slutfasen på programmet till vårterminen 2013. Då kommer bland annat upptäckarna få ett piratprogram och Amahoro Amani kommer självfallet dyka upp i programmet.

Marcus Nilsen

Redo att Leda - Burundi

Denna text baseras på en rapport till Gustav V:s 90-årsfond om när projektet Redo att Leda besökte Burundi i april 2012.

Redo att Leda - Burundi 2012

Projektet Redo att leda Burundi är ett utbyte mellan kvinnor i olika åldrar från Sverige och Burundi. Projektet genomförde en utbytesresa till Burundi över påsken 2012 med 20 kvinnor som är engagerade inom scoutrörelsen, i den svenska gruppen ingår burundiska kvinnor som nu bor i Sverige. 

Projektet ingår som en del i svensk scoutings relation med scouterna i Stora sjöregionen och är en del av det arbete som stöds genom Amahoro Amani - för freden vidare.

Mål med projektet

• Att få alla deltagande kvinnor att växa som individer och bidra till kvinnors utveckling inom ledarskap. Så att de på så vis ska vilja stanna kvar inom scouterna och vara med och utveckla scoutrörelsen i Sverige, Burundi och bidra med kunskap till scouternas båda världsorganisationer inom området.

• Att identifiera framgångsfaktorer inom kvinnligt ledarskap. 

• Att stärka kvinnors roll genom ledarskap i stora sjöområdet. Samt att skapa en plattform för svenska kvinnor i scouterna att diskutera och nätverka inom dessa berörda frågor.

• Att öka förståelsen för andra kulturer och skapa vägar för erfarenhetsutbyte och dialog. 

• Att se positiva effekter av integration och mångfald i våra samhällen.

Bakgrund

Genom att världen globaliseras finns det fler och fler tillfällen då vi möter människor från andra kulturella bakgrunder. Genom att berätta om våra olika förutsättningar kan vi dra nytta av varandras kunskaper och erfarenheter och få en större förståelse för varandra. Det bidrar till att utveckla världen.

Scouternas vision är att bidra till en bättre värld. Det finns scoutorganisationer i över hela världen, som alla är engagerade i att bidra till förändring. Projektet har skapat många mötesplatser och etablerat kontakter som kan ligga till grund för ett utbyte mellan kvinnor från Sverige och Burundi.

Kvinnor från Girl Guides och Scouts från Burundi deltog i Världsscoutjamboreen i Kristianstad 2011. Det gav ny inspiration och förnyad drivkraft, till ett utbyte. Med bakgrund i detta möte skapades projektet och utbytet Redo att leda Burundi 2012 mellan kvinnliga scouter i Sverige och Burundi i syfte att utbyta kunskaper, dels kring kvinnligt ledarskap och dels barn­konventionen.

Burundi 4-16 april 2012

De 10 dagarna på plats i Bujumbura blev minst sagt en upplevelse för livet för alla deltagare. Redan i första mötet med de nya vännerna skapades det band som sedan byggdes starkare och starkare under tiden tillsammans i Burundi. En nyfikenhet väcktes hos alla deltagare, erfarenheter byttes och förståelse skapades.

Programmet under de 10 dagarna

Dagarnas program byggde på de workshopar patrullerna förberett i förväg. Dessa innehöll aktiviteter, diskussioner och övningar på temat kvinnligt ledarskap och FN:s barnkonvention. Dialogerna och diskussionerna blev ofta långa och mycket givande för alla parter. Burundiskorna har franska som andraspråk och svenskorna har engelska, men det spelade inte en stor roll för när de var mitt i en diskussion, ville förklara och ville förstå går det att göra sig förstådd tillsammans oavsett språkliga färdigheter.

Vi talade mycket om likheter och olikheter mellan våra länder både avseende kvinnligt ledarskap och barnkonventionen. Såklart hade vi också ett stort fokus på det kulturella utbytet mellan Sverige och Burundi, vi arrangerade temakvällar och visade våra länders traditioner och specialiteter. Alla aktiviteter, workshopar och samtal mellan deltagarna har bidragit till projektets syfte och måluppfyllelse samt skapat en upplevelse för livet och möjlighet till personlig utveckling.

Studiebesök i Bujumbura

Gruppen gjorde även studiebesök bland annat till ett barnhem i Bujumbura där föräldralösa barn tas om hand av en volontär som arbetar via den lokala kyrkan. Besöket på barnhemmet var gripande och det var en stark upplevelse att möta barnen som så gärna ville prata, sjunga, leka och visa sina få ägodelar. I Burundi är det sed att ha med sig gåvor som mat och lite leksaker när man besöker fattiga, så våra burundiska värdinnor hjälpte oss att arrangera traditionella gåvor. Detta var mycket uppskattat.

En annan dagstur gjordes med en organisation som heter BAHO de arbetar med att hjälpa änkor och barn efter kriget. De har byggt en liten stadsdel med enkla boningar som de kan hyra utifrån sin lilla ekonomi. Vi mötte några starka kvinnor som nu är stolta över sina egna hem och stärkts av supporten och stödet från BAHO. Att höra om deras levnadsöden gav en fin insikt i hur ett land sakta återhämtar sig efter krig. Deras nästa projekt är att bygga ett barnsjukhus för de fattiga i utkanten av staden vilket ska drivas av volontärer.

Projektets framtid

Projektet planeras pågå i minst tre år, med en resa till Afrika varje år. På sikt hoppas vi även att den burundiska delegationen har möjlighet att komma till Sverige, det är ett strävansmål.
En viktig effekt är att projektet på sikt kommer att bidra till ett fortsatt mångfaldsarbete inom Scouterna. En ökad förståelse för nyanlända svenskars bakgrund och erfarenheter kommer att ge idéer om hur man kan anpassa scoutverksamheten och kommunikationen för att fler skall känna sig trygga och välkomna i Scouterna. 


Intresserad av att delta i projektet?

Är du intresserad av att delta i projektet fram över så kan du maila till per.eriksson@scout.se, så kan han vidarebefordra kontakten till gruppen som jobbar vidare med utvecklingen av utbytet.