Nej, riktigt så var det inte. Det var däremot lite sådana
känslor som florerade när jag väl stod där i Växjö den 7 september och skulle vara ”snäll”. Hur
är man snäll, egentligen?
Där var det. Jag stod i mitten av Sveriges trettonde största
tätort och undrade hur man var snäll. Under tiden sprang Malin runt och delade
ut rosor och formligen drunknade i mottagarnas leenden. Det medelålders paret
som satt på McDonald's fick en ros som förvandlade burgaren till en romantisk
middag. Killen i korvkiosken fick en ros och såg ut som om han träffats av en
blixt från klar himmel. Två timmar senare skymtade jag samma ros i en
provisorisk vas bakom disken. Till och med den rullstolsbundne bosniske gubben
fick en ros. Själv var han så gammal att han knappt kunde kommunicera, men de
glittrande ögonen sade allt. Och resten sade hans barn, barnbarn och
barnbarnsbarn.
Sedan fann jag mig också i det. Knöt lite ballonghundar och
gav bort dem till barn jag träffade på. Oavsett ålder togs de fina vovvarna
emot med samma glädje. Även tjugoåriga hipsters blir jätteglada, tro mig. ”Men
vad är haken?” frågade de. Fyrtioåriga, skeptiska smålänningar som aldrig
utsatts för spontan glädje tidigare. ”Vad har jag gjort för att förtjäna det?”
undrade ambulansföraren när vi gav honom ett fint litet vykort. Ja, varför
förtjänade han glädje? Han räddade ju bara liv varje dag – vilken bagatell.
”Ja, det gör jag ju!”, sade han helt förvånat efter en stund. Och vilken insikt,
sedan!
Tomas Bovinder kallade sitt arrangemang för
Vänlighetsinvasion, ett enligt mig klockrent namn. Att komma och invadera en av
landets största tätorter under en helg och genom sin blotta existens lyfta den
outtalade frågan ”Hur är man snäll?” är att utmana sig själv och sin omvärld.
Och nog är det ett intressant koncept att utmana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar