Julius och Erik om att sprida Amahoro Amani

Artikel från Scouternas internationella blogg.

Amahoro Amani heter scoutprojektet som utvecklades i Stora Sjöområdet i Östafrika under 1990-talets explosion av etniska motsättningar. Basen i projektet är ungdomsdrivna fredsklubbar som tränats i att upptäcka och lösa små, lokala konflikter innan de växer sig för stora. Metoden har visat sig vara så effektiv att man exporterar idén. Julius Kramer och Erik Ekholm arbetar med att utveckla program för utmanarscouter och implementerar Amahoro Amani-metodiken i svensk scouting. Detta gör de bland annat genom att stå på mässor och vara med på arrangemang, eller genom stöd till kårer. På sikt är tanken att det ska bli fler personer som arbetar med att sprida Amahoro Amani ute i landet, genom att exempelvis hålla workshops. Internationella bloggen mötte upp Erik och Julius på Boomerang 2012 på Vässarö där de var för att inspirera och sprida information om projektet.

Hur började det här för er del? 

- Vi var bägge tilltänkta att hjälpa till med Amahoro Amani-projektet som IST:are under Världsscoutjamboreen i Sverige 2011 men skrev in oss som deltagare istället, det var ju enda chansen för oss. Sedan gick vi förstås på projektets informationsmöten och anmälde oss som intresserade för att jobba med projektet i Sverige. Hur vi fick reda på det skiljer sig en aning. Julius läste om projektet på SSR:s hemsida och blev intresserad. Han mailade Elin Orvik, som då arbetade med projektet på Svenska Scoutrådet. Hon bad honom titta förbi på informationsmötet på Jamboreen. Eriks mamma var på World Scout Mootet i Kenya 2010 och träffade där Amahoro Amani:s grundare, vilket gjorde att hon efter Mootet besökte huvudkontoret i Burundi. Väl hemma berättade hon om fredsprojektet och det fick Erik att gå på mötet på Jamboreen. 

- Två dagar innan julafton förra året, till vissa familjemedlemmars fasa, åkte vi med ett tiotal andra intresserade till Burundi. Anledningen till den två veckor långa resan var att vi skulle besöka ett läger för engagerade inom Amahoro Amani från Burundi, Rwanda och östra Kongo. Vi skulle helt enkelt insupa vad Amahoro Amani faktiskt var. Alla som var med på resan hade fått ansvar för olika områden som vi skulle fundera lite extra på, vårt handlade om den programutveckling som vi arbetar med nu 

Vad var häftgast med att vara iväg?
- Det var den bästa och den värsta utlandsresan hittills! Värsta på grund av att jag var sjuk, bästa på grund av hur annorlunda allt var. Trots att jag rest en del har jag aldrig varit med om något liknande. Det är svårt att svara utan att vara klyschig, men; möten, nya kulturer, det var väldigt inspirerande, svarar Erik. 

Vad överraskade eller förvånade dig mest under resan Erik?
- Jag försökte åka så förutsättningslös som möjligt så jag var ganska nollställd, utan några egentliga förväntningar varken på ena eller andra hållet. Men en liten chock blev det allt när vi landade på Bujumburas flygplats och det var FN-flaggor och vapen överallt. Alla vapen och fattigdomen var det jag reagerade mest på. De vi umgicks med var ur medelklassen, det är de som är scouter. Men, ja, det var ett sådant go hela tiden, trots fattigdomen. 

Vad tog du Julius med dig hem från resan?
- Vi hade uppdraget att fundera över ett roverprogram i anknytning till Amahoro Amani, men insåg ganska snabbt att ett utmanarprogram skulle passa bättre. Under resan kände vi av stämningen, inspirerades av miljön, samtalen och de intervjuer vi genomförde. Det hade varit svårt att prata om projektet som vi gör idag utan de faktiska upplevelser och erfarenheter vi fick ifrån området. 

Hur har arbetet gått hemma? 

- Vi började på noll, men arbetet har gått bra! Eftersom Amahoro Amani i praktiken knappt fanns i Sverige innan vi åkte till Burundi kan vi idag säga att vi ”äger” just vår del av projektet. Ingenting finns färdigt än, men vi har kommit en bit på väg. Scouterna är en bra och rolig organisation att jobba inom! Det finns bra stöd att få, svarar Julius 

Varför har ni just ett internationellt fokus i ert engagemang? 

- Det internationella har fått mig att vilja engagera mig mer i Scouterna. Vilken enorm rörelse jag är en del av, och vilken mångfald! Det är fantastiskt att inse att det finns 40 miljoner scouter som är som de i min kår - lika men ändå helt olika. Varje gång jag inser det vill jag bara engagera mig ännu mer! Amahoro Amani är en jävligt bra grej, och även om det ger oss som håller på väldigt mycket, kan det ge så mycket mer när det blir större. När det är fler som blir en del av det, säger Julius med ett stort leende på läpparna.

Ni kan följa ”Amahoro Amani – för freden vidare” på projektets hemsida, Julius och Erik kan kontaktas via mejl på julius.kramer@scout.se och erik.ekholm@scout.se.

Originalinlägget kommer från Scouternas internationella blogg och inlägget kan du hitta här.

Julius, Erik, Kungen + 997 andra scouter på Demokratikalas

Med stort fokus på integration, tolerans och mångfald lämnade invigningen ingen oberörd. "Demokratijamboree" kallades årets jättekalas för svenska scouter som hölls förra helgen i Fryshusets lokaler i Stockholm. Festen utgjorde både Svenska Scoutrådets årsmöte och nya riksorganisationen Scouternas första stämma, plus en massa andra spännande aktiviteter, workshops och utställare. Bland alla tusen scouter fanns två glada killar från Amahoro Amani på plats - med både utställning och workshop.

Intresset för Amahoro Amani - för freden vidare, och hörnan vi delade med Scouternas internationella avdelning, var jättestort - precis som väntat, och en himla massa sprillans nytryckta foldrar delades ut till många nyfikna besökare. Montern fick finbesök av utmanarscouter, kårordföranden, ledare, scoutkonsulenter, ledamöter i World Scout Committee och Kungen (den sistnämnda under vår lunch - synd för honom).

Workshopen blev lyckad, även om inte riktigt alla anmälda hade möjlighet att delta på grund av lite för vilda förhandlingar i plenum. Deltagarna blev introducerade till projektet - både i Stora sjöområdet och Sverige, och metoden, samt fick i bikupor själva diskutera kring frågeställningar om samhällsengagemang och lokala problem.

Vi hoppas att alla vi pratade med kände sig både informerade och inspirerade, och vissa kanske även jättepeppade på att starta egna projekt för ett bättre samhälle.

Demokratijamboreen markerade starten på en ny tidsera för svensk scouting - och Amahoro Amani är med i leken!

Mvh,

Julius och Erik

Ps. Gå in och gilla nya sidan Amahoro Amani - för freden vidare på Facebook!

Tobias möter sin vänkår och bygger upp en vårdcentral på den 6e Afrikanska Scoutjamboreen

Tobias kommer från Jonstorps scoutkår som sedan en tid tillbaka är vänkår med scoutkåren Saint Nicolas ifrån Bujumbura. Det var hans kårchef som inledde samarbetet och då han inte kunde åka ner på Afrikanska Jamboreen frågade han Tobias om inte han ville åka istället.

 

Tobias åkte gärna, han såg det som en ny upplevelse, något speciellt som han inte varit med om innan vilket det också har varit, men också så mycket mer. Det finns många planer för samarbetet mellan kårerna, tex funderingar på en gemensan hajk eller ett läger. Framtiden får utvisa hur det går.

Tobias uppgift under lägret har varit att ingå i sjukvårdsteamet och det har lärt honom mycket. Teamet började med 9 för varandra okända människor från olika länder som fick i uppgift att bygga upp en vårdcentral för 500 personer. På en dag hade de tillsammans skapat en som också har kunnat möta det behovet. “Det går att göra mycket bra med lite vatten och några snälla ord” menar Tobias. “Det går att göra skillnad lättare än vad man kanske tror.”

Sjukvårdsteamet var folk som inte kände varandra men nu är de bra vänner. Det känns svårt att lämna varandra nu när lägret är slut säger Tobias . Gruppen litar på varandra. Det känns naturligt att bara vara. Gruppen har fått nära kontakt och de har alla en öppen inbjudan till de andras hem om de någon gång besöker varandras länder. Det är en öppnare känsla än i Sverige tycker Tobias.

Av det han har lärt sig här tar Tobias med sig att han är starkare och klarar mer än han trott om han bara ger sig den på det. Hem till kåren tar han med sig Amahoro Amani konceptet som får bli temat för höstens scouttermin, med inspiration från det som han och andra har upplevt i Burundi tänker de ta sig an och försöka se vilka problem de kan hjälpa till att lösa i sin närhet och förhoppningsvis hjälpa till att sprida idén till resten av Sverige också. Men han funderar på om det går att göra på samma sätt i Sverige där scouterna kanske inte har riktigt samma ställning som här där man litar på och ser upp till scouterna på ett annat vis.

Han tycker att “resan har nog förändrat mig och andra mer än vad jag hade förväntat, jag hade förväntat mig äventyr och något annorlunda men det har påverkat mer än så.”

 

Amahoro Amanis metoder sprids vidare till Elfenbenskusten

Guider och Scouter i Elfenbenskusten

Representanter från Amahoro Amani höll under två dagar i slutet av oktober workshops i Elfenbenskusten i Västafrika. Amahoro Amani kom dit för att prata om fred och konfliktlösning och om hur de har jobbat med just de områdena inom projektet. Deltagarna var 30 scouter och guider som var intresserade att göra skillnad i sitt närområde.

Gilbert - direktör för Amahoro Amani berättar om projektet.

Under första workshopsdagen berättade en guide från Burundi och en scout från östra Kongo om sina historier med Amahoro Amani. Även projektet presenterades, de pratade om hur vi reagerar i fred och konflikter, berättade om hur fredsklubarna jobbar i Burundi, Rwanda och östra Kongo samt filmvisning från de olika projekten inom Amahoro Amani.

Diskussioner pågår.

Under dag två var det deltagarna som skulle få tänka istället. De jobbade i smågrupper och fick diskutera problemen i Elfenbenskusten, analysera utsikterna för scouter och guider, utveckla handlingsplaner- både enskilda för de olika organisationerna och gemensamma.

Diskussioner pågår.

Du kanske undrar vad det är för problem de kom fram till som finns i Elfenbenskusten? Analysen gjordes utifrån följande indelningar: lärande och utveckling, natur och miljö samt utveckling inom landet och politik. Några av de sakerna som kom upp var följande:

• tvångsäktenskap
• problem med utbildning, analfabetism
• försämring av miljön (giftigt avfall, massiv skogsskövling, klimatförändringar)
• brist på miljöutbildning
• Valfusk (fejkade resultat, våld under kampanjerna)
• jämställdhetsproblem (kvinnors representation i beslutsfattande organ) 

Grupperna presenterar vad de har kommit fram till i sina diskussioner.

Så vad kom de fram till att de vill fortsätta jobba med även efter att Amahoro Amani lämnade Elfenbenskusten? För att nämna några;

• Guiderna ville till exempel jobba med könsbaserad våld genom att prata med lokala politiker, genom radio- och tv-sändningar, återintegrering av flickor och kvinnor som har blivit utsatta av könsbaserat våld samt ge stöd åt dem som fått sexuellt överförbara sjukdomar som HIV.

• De katolska scoutförbundet ville arbeta vidare med analfabetism genom upprustning av lärocenter, introduktion av datorer samt få undervisningsmaterial.

Grupperna presenterar vad de har kommit fram till i sina diskussioner.

Detta är bara några av de få sakerna de jobbade med under de här dagarna och några ville även bilda egna fredsklubbar precis som de har gjort i Stora Sjöområdet! Amahoro Amanis metoder om fred- och konfliktlösningar sprids vidare!

Ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika!

Ögonblicksbild från en av de svenska deltagarna på det internationella mötet International Gathering med “Amahoro Amani – för freden vidare”.

Det var första kvällen på International Gathering för Amahoro Amani utanför Gitega i Burundi. Vi satt på vita plaststolar under ett stort tak och det var varmt i luften. Platsen under taket var den stora samlingsplatsen på lägret, ingången till “kiosken” och i förvaringsplatsen för maten till alla på lägret.

Jag hade ett samtal med en ny bekantskap och helt plötsligt kom vi in på hur länge människor lever i Burundi. Min nya bekant berättade att människor inte blir så gamla i här. Han sa: “Det är inte konstigt att människor inte blir gamla här; man föds hungrig, växer upp hungrig och dör hungrig.”

Genomgående under hela resan frågade människor jag träffade om jag hade båda mina föräldrar i livet. När jag svarade ja gratulerade de mig. Någonting som för oss i Sverige är ganska självklart, de flesta har två föräldrar i livet åtminstone en stor del av sitt liv, är inte alls självklart där. Nästan tvärtom.

Jag satt på en vit plaststol i ett varmt Burundi men tankarna är lika levande nu:

• jag har båda mina föräldrar vid liv och det är jag enormt tacksam för

• jag slipper gå hungrig, vilket jag är tacksam för, och uttrycket “tänk på barnen i Afrika som svälter” har fått en helt ny innebörd för mig

//Wictoria Trei

Fotoskola i Burundi

Under tre dagar höll jag en workshop i fotojournalistik i Burundi mitt i Afrika. Burundi ligger i Stora Sjöområdet precis bredvid den gigantiska Tanganyikasjön. Scouterna och Kvinna till Kvinna i Sverige stödjer tillsammans med PostkodLotteriet ett fredsprojekt i regionen som heter Amahoro Amani. Tanken med workshopen var att träna medlemmar i projektet i multimediateknik så de skulle kunna själva börja blogga.

På flyget ner till Burundi satt jag och funderade på vad som väntade, bestämde mig för att jag skulle vara nöjd om vi lyckades skapa en bloggpost innan veckan var slut.
Hemma i Sverige är det svårt prioritera vad som är riktigt viktigt, vi har som vana att få allt som vi önskar. Det var först efter workshopdag ett som jag förstod vad som var viktigt och vad som var hindren. Knappt någon el och knappt något internet gör det svårt att blogga men inte omöjligt. Men det finns möjligheter även om det är begränsade, går något sönder så lagas det med tejp, en skruv och en gammal plåtbit.

Den första förmiddagen på workshopen var riktigt jobbig. 20 scouter från Rwanda, Kongo och Burundi tillsammans med mig och min fransktolk satt inkrupna i ett kontor på 4×6 meter med endast ett blädderblock som pedagogiskt hjälpmedel. Det är inte lätt att beskriva bloggar, internet och sociala nätverk på ett papper. Ingen verkade förstå. Jag visade bilder, filmer och försökte låta så inspirerande som möjligt, men inget hände i ansiktsuttrycken överhuvudtaget bland deltagarna.

Till sist kändes det som om jag var tvungen att berätta det som jag inte riktigt vågat nämna, min inre övertygelse om varför vi egentligen håller den här workshopen:

• Att Afrika är den mest outvecklade kontingenten i världen och har under lång tid levt en marginalisad tillvaro.

• Att det har skrivits många historier om Afrika men de har oftast varit utifrån den vite mannens perspektiv.

• Att ansvaret ligger på Afrika självt.

• Att genom utbildning, träning och ge verktyg för att själva skriva sin historia.

• Att detta är ett viktigt demokratiskt instrument för att skapa en sannare självbild och som i det långa loppet kan förändra historien.

Min svenska försynthet sa mig att detta var ett hårt budskap som skulle kunna hamna fel, kränka någon deltagares stolthet. Plötsligt skiner flera deltagare upp och en av dem säger på franskbruten engelska: -Yes, like they did in the Arabic spring.

Resten är historia, vi laddade upp vår första bloggpost den sista dagen och jag har dyrt och heligt fått lova att jag ska komma tillbaka snart.

 
Jonas Elmqvist

FADI utsatta för hot i östra Kongo

Bild lånad från Kvinna till Kvinnas hemsida

Kvinna till Kvinna skriver idag på sina hemsida om att våldet trappats upp i östra Kongo. Organisationen FADI som Amahoro Amani arbetar tillsammans med är utsatta för dödshot, trakasserier och andra hot. Våldet i provinsen Syd-Kivu, runt staden Uvira, har den senaste månaden trappats upp. De sista två veckorna har in- och utresor ur staden stoppats för att förhindra utvecklingen.

Eric Lwa Mwenge som jobbar på organisationen berättar att situationen har blivit värre och att det inte bara är han som blir hotat längre utan även hans familj. Han har försökt få hjälp av de lokala myndigheterna, men de har ingen möjlighet att hjälpa honom eller hans familj.
"Om vi som tror på en förändring lämnar landet, hur ska då säkerheten någonsin kunna bli bättre? Hur ska det kunna bli fred då? Jag måste stanna." Citat från texten på Kvinna till Kvinnas hemsida.

Vill du läsa hela artikeln? Läs mer här.

Bild lånad från http://farm7.static.flickr.com/6050/5891149311_925140caa0.jpg

“Befinner mig bland hundratals hjältar”

Ögonblicksbild från en av de svenska deltagarna på det internationella mötet International Gathering med “Amahoro Amani – för freden vidare“.

Jag var på väg över fältet från International Gatherings fullsmockade “mingelgolv” till mitt tält ett par hundra meter bort mot skogen. En snubbe hojtade till bakom mig och jag vände mig om. Jag kände igen hans ansikte och kunde minnas att vi småpratat kvällen innan. Nu ville han prata om fred och presentera sitt eget engagemang för en bättre värld.

Som universitetsstudent bor han i en rätt stor stad men lägger varje vecka ned de få slantar han har på att ta båten över sjön till ön där hans fredsklubb håller till. Där hjälps scouter och eldsjälar tillsammans åt att odla avocado åt lokalbefolkningen. Snubben berättade livligt och entusiastiskt om sitt projekt och hur han tror det bidrar till en bättre värld. Vi pratade ett bra tag om fred och rättvisa. Gigantiska regndroppar öste ned så marken nästan tycktes falla sönder under mig. Trots detta hade jag ingen som helst lust att slita mig från alla inspirerande berättelser, och hade heller ingen tanke på att gå in under tak.

Det var först efter det spontana samtalet som jag insåg att vi hade förmånen att befinna oss bland hundratals hjältar. Jag blev riktigt peppad!

//Julius Kramer

Praktikantkrönika Elin Orvik

Elin i Burundi med scout från Stora Sjöområdet

I WOSMs konstitution kan man läsa att scoutrörelsens mål är ”att bidra till unga människors utveckling […] som ansvarsfulla medborgare och som medlemmar i den lokala, nationella och internationella gemenskapen” (egen översättning, Constitution and By-Laws of the World Organization of the Scout Movement (2008) s 3, http://scout.org).

Hur ska man då tolka detta? Att scouter ska ses en gång i veckan för att ha roligt, kanske grilla lite pinnbröd, åka på läger och ha lägerbål och surra kök? Roligt och utvecklande, javisst! Det kanske ingår i scoutrörelsens mål också, men på vilket sätt hjälper det de i citatet nämnda gemenskaperna, förutom möjligtvis den lokala? Jag älskar svensk scouting av hela mitt hjärta, men jag måste ändå säga att svenska scouter har mycket att lära av andra scouter världen över.

Scouterna här i Burundi spelar i en helt annan liga än svenska när det gäller sociala insatser. Inom projektet jag praktiserar på gör scouterna och guiderna helt fantastiska saker. Man bygger hus och skolor, besöker sjuka, hjälper utsatta änkor med HIV/AIDS, bygger broar i byar som delats av enorma regnmassor… Listan kan göras lång. Det här är inte enstaka små grupper som gjort en liten insats var, utan runtom i Stora Sjöområdet – Burundi, Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo, gör mer än 600 grupper liknande insatser varje månad. Att jag är imponerad är en underdrift! Tänk om varje kvarter i Sverige skulle ha en sån grupp, bestående av ungdomar och unga vuxna, som tillsammans analyserar sin omvärld, diskuterar och försöker möta fördomar och genomför enkla men helt fantastiska insatser som förändrar människors liv.

Så – vad handlar scouting om egentligen? Om mig själv, eller de lokala och globala samhällen jag är del i? Både och självklart, men som med allt annat i vår svenska bubbla har vi glömt att tänka på de andra, de som finns utanför vår egen lilla värld. Jag säger inte att det vi gör är fel, snarare avsaknaden av det vi inte gör. När vi bortser från ett av de viktigaste målen med scoutrörelsen, är vi verkligen riktiga scouter då?

Elin Orvik, student, SMU-scout och praktikant på scout- och guideprojektet Amahoro-Amani i Burundi, i Afrikas hjärta.

Ur Scoutmagasinet 2/2011 sidan 15

Aline tror på ungdomarnas kraft

Den östkongolesiska provinsen Sydkivu ligger precis på gränsen till Rwanda. När Aline Sebahire växte upp här gick hon i samma skola som flera rwandier som kom från andra sidan gränsen, det fanns motsättningar mellan de olika etniciteterna redan från början, men när Rwanda förklarade krig mot Kongo blev det värre. De rwandiska elevernas situation blev extremt utsatt, och eftersom Sebahire är ett namn som klingar rwandiskt nekades hon också betyg från sin kongolesiska skola då hon tog examen.

- Jag kände ilska mot alla rwandier, när jag mötte någon som inte talade mitt språk eller delade min kultur ville jag inte ens prata med dem. De var helt ointressanta för mig. Tack vare Amahoro Amani har jag tagit till mig fredsbudskapet men också kunnat försonas och förlåta det jag utsattes för.

Idag är hon engagerad i Amahoro Amanis arbete med att bilda fredsklubbar, och själv utbildar Aline personer som ska driva egna fredsklubbar, hon tar ofta upp sitt eget exempel i sin undervisning och förklarar hur fel det kan bli när man har fördomar om kulturer och etniciteter.

- Jag är glad att jag får chansen att dela med mig av min historia, och jag hoppas att Amahoro Amani kan nå ut till hela Kongos befolkning. Om vi fortsätter att utbilda ungdomar kan de sprida sin kunskap och vårt budskap vidare. Idag märks det tydligt att det är hos de vuxna som fördomarna lever kvar, dagens ungdomar i Kongo har inga problem med etniska motsättningar.

För Clarisse är kvinnors rätt vägen till fred

Fredsprojektet Amahoro Amani- för freden vidare har inte bara blivit framgångsrikt tack vare enskilda människors och gruppers osvikliga övertygelse om att fred är möjligt. För att nå ut till så många grupper som möjligt samarbetar olika organisationer, bland annat Kvinna till Kvinnas partner Fadi, Femmes en Action pur le Developpement Intégré som verkar för kvinnors rättigheter i Kongo.

- Vi har jobbat hårt med att lära kvinnor i Kongo att skriva, just nu pågår ett treårigt projekt där kvinnor får chans att utbilda sig så att de når motsvarande grundskolenivå, efter de här tre åren hoppas vi också att kvinnorna kan fortsätta för att få högskolebehörighet, berättar Clarisse Mema Bunduki som jobbar för Fadi i Uviriadistriktet i Kongo.

Hon är själv uppvuxen i Södra Kivu-provinsen i Kongo, det ligger just vid gränsen till Burundi och Rwanda och var ett av de områden som drabbades hårdast under de etniska konflikterna på nittiotalet. Clarisse har själv upplevt hur ojämlikhet och svåra förhållanden kan skapa slitningar inom samhällen, folkgrupper och familjer.

- Under min uppväxt såg jag hur fruktansvärt kvinnor i min släkt behandlades av männen, kvinnor sågs som objekt som bara fanns till för att arbeta och för att utnyttjas sexuellt. Kvinnor omfattades inte av utbildningssystemet och vi såg tydligt att kvinnor var i behov av en bra skola som kunde sprida kunskap och värderingar.

För Clarisse har det blivit tydligt att utbildning inte bara är en väg till ett framgångsrikt yrkesliv, utan också en förutsättning för ett samhälle präglat av fred.

- Om alla kvinnor fick chans att utbilda sig skulle de förstå sina rättigheter och inte tillåta att andra behandlade dem hur som helst. Med mer utbildning skulle det också bli fler kvinnor som kunde försörja sig själva och sprida budskapet vidare till sina barn så att de i sin tur fortsätter att stå upp för sina rättigheter och inte accepterar att de blir marginaliserade.

"Scouting öppnade ögonen för hur andra har det" - Josephs berättelse

Joseph har tidigare varit fredsvolontär inom Amahoro Amani i Burundi och startade för några år sedan ett kooperativt försäkringsbolag tillsammans med några kompisar som inriktar sig på sjukförsäkring till alla. Detta är hans berättelse om hur Amahoro Amani och Scouterna i Burundi har påverkat honom och hans liv.

Jag har varit scout sedan jag var sju år och under tre år fick jag möjligheten att jobba på Scouterna här i Burundi, som ”Fredsvolontär” inom Amahoro Amani-projektet. Idag är jag finansiellt ansvarig på ett kooperativt sjukförsäkringsbolag, som jag och några kompisar startade för två år sedan. Vår vision är att göra så att alla i Burundi ska ha råd med sjukvård till sig och sina barn.

1992. Joseph avlägger sitt Scoutlöfte som nybliven Roverscout.

Scouting, mina värderingar och färdigheter

Scouting öppnade tidigt ögonen på mig för hur andra har det och de "goda gärningar" vi gjorde, som en del av scoutverksamheten, satte spår på djupet. När jag senare var scoutledare och aktiv i distriktet organiserade vi scoutkårer i södra Bujumbura (Burundis huvudstad) att återuppbygga hus för utsatta grupper, som äldre och föräldralösa och detta initiativ lyckades med att återintegrera tio familjer. 
När jag var med i den nationella programkommittén arbetade vi fram ett program inriktat på Batwa (en marginaliserad och undanträngd folkgrupp) där de kompletterade sitt traditionella krukhantverk med andra inkomstkällor som jordbruk och djuruppfödning.

 Scouting har gjort mig uppmärksam på människors behov och situation i samhället, gett mig erfarenheter och färdigheter jag inte haft annars samt en vilja att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Som Fredsvolontär (anställd projektsamordnare i var och en av de ingående scoutorganisationerna i Amahoro Amanis första fas 2005-2007) fick jag kunskaper om- och verktyg för konflikthantering. Kunskaper vars effekt spreds till utbildare, fredsklubbsledare och fredsklubbsmedlemmar i projektet samt deras arbete i samhället lokalt. 
En fantastisk upplevelse av att få bidra till förändring och en god skola i projektledning, måluppföljning och utvärdering av internationella projekt.

Amahoro Amani och vad som hände sen?

Efter Amahoro Amani och de olika erfarenheter jag fick där, i mötet med människor runt om i Burundis olika provinser, fick jag ett sug efter att påverka människors situation i vårt land, inte minst på hälsoområdet. Tänker bland annat på människor som hotas av fängelsestraff för räkningar de inte betalt för hälsovård. De har blivit friska, men nya bördor tynger dem istället. Jag tänker även på ungdomar eftersom det inte skapas några jobb och alla som tror att staten är den enda möjliga arbetsgivaren trots att den är körd i botten.
 Istället för att själv bli ”arbetssökande” valde jag att istället skapa och ge till andra!

Joseph MANIRAKIZA säger att Scouting har gjort honom uppmärksam på människors behov och situation i samhället

Jag och en kompis bestämde oss för att skapa ett kooperativ, Societe Cooperative Multisectoriell, som ger privata företag och fackföreningar möjligheta att ge billig kvalitativ vård till sina anställda eller medlemmar och deras familjer. Något som funnits för offentliganställda i mer än 30 år. Vår försäkring Mutalite Solis har förändrat mentaliteten hos anställda, företagare och synen på ansvar samt vikten av hälsovård. Nu har medlemmarna tillgång till sjukvård utan att ruinera varken företagen eller de anställda. Vi ser just nu över hur vi ska kunna hitta modeller för att ge bönder på landsbygden samma möjligheter till hälsovård.

För att öka värdet av försäkringen och sänka våra kostnader startade vi för ett år sedan en egen vårdcentral som erbjuder medlemmarna bra och kostnadseffektiv vård samt höjer förtroendet för försäkringen. Vår vision är att alla, från småbönder till anställda i större privata företag, ska få del av en solidarisk kvalitativ vård som når alla lager av samhället!