Ögonblicksbild från en av de svenska deltagarna på det
internationella mötet International Gathering med “Amahoro Amani – för
freden vidare”.
Det var första kvällen på International Gathering för Amahoro Amani utanför Gitega i Burundi. Vi satt på vita plaststolar under ett stort tak och det var varmt i luften. Platsen under taket var den stora samlingsplatsen på lägret, ingången till “kiosken” och i förvaringsplatsen för maten till alla på lägret.
Jag hade ett samtal med en ny bekantskap och helt plötsligt kom vi in på hur länge människor lever i Burundi. Min nya bekant berättade att människor inte blir så gamla i här. Han sa: “Det är inte konstigt att människor inte blir gamla här; man föds hungrig, växer upp hungrig och dör hungrig.”
Genomgående under hela resan frågade människor jag träffade om jag hade båda mina föräldrar i livet. När jag svarade ja gratulerade de mig. Någonting som för oss i Sverige är ganska självklart, de flesta har två föräldrar i livet åtminstone en stor del av sitt liv, är inte alls självklart där. Nästan tvärtom.
Jag satt på en vit plaststol i ett varmt Burundi men tankarna är lika levande nu:
• jag har båda mina föräldrar vid liv och det är jag enormt tacksam för
• jag slipper gå hungrig, vilket jag är tacksam för, och uttrycket “tänk på barnen i Afrika som svälter” har fått en helt ny innebörd för mig
//Wictoria Trei
Det var första kvällen på International Gathering för Amahoro Amani utanför Gitega i Burundi. Vi satt på vita plaststolar under ett stort tak och det var varmt i luften. Platsen under taket var den stora samlingsplatsen på lägret, ingången till “kiosken” och i förvaringsplatsen för maten till alla på lägret.
Jag hade ett samtal med en ny bekantskap och helt plötsligt kom vi in på hur länge människor lever i Burundi. Min nya bekant berättade att människor inte blir så gamla i här. Han sa: “Det är inte konstigt att människor inte blir gamla här; man föds hungrig, växer upp hungrig och dör hungrig.”
Genomgående under hela resan frågade människor jag träffade om jag hade båda mina föräldrar i livet. När jag svarade ja gratulerade de mig. Någonting som för oss i Sverige är ganska självklart, de flesta har två föräldrar i livet åtminstone en stor del av sitt liv, är inte alls självklart där. Nästan tvärtom.
Jag satt på en vit plaststol i ett varmt Burundi men tankarna är lika levande nu:
• jag har båda mina föräldrar vid liv och det är jag enormt tacksam för
• jag slipper gå hungrig, vilket jag är tacksam för, och uttrycket “tänk på barnen i Afrika som svälter” har fått en helt ny innebörd för mig
//Wictoria Trei
