Amahoro Amani betyder fred på språken kirundi respektive swahili. Det är ett fredsprojekt som drivs av Kvinna till Kvinna, Scouterna och Svenska PostkodLotteriet för att bidra till att nå FN:s millenniemål. Läs mer om vad Amahoro Amani är »

tisdag 20 november 2012

Fotoskola i Burundi

Under tre dagar höll jag en workshop i fotojournalistik i Burundi mitt i Afrika. Burundi ligger i Stora Sjöområdet precis bredvid den gigantiska Tanganyikasjön. Scouterna och Kvinna till Kvinna i Sverige stödjer tillsammans med PostkodLotteriet ett fredsprojekt i regionen som heter Amahoro Amani. Tanken med workshopen var att träna medlemmar i projektet i multimediateknik så de skulle kunna själva börja blogga.

På flyget ner till Burundi satt jag och funderade på vad som väntade, bestämde mig för att jag skulle vara nöjd om vi lyckades skapa en bloggpost innan veckan var slut.
Hemma i Sverige är det svårt prioritera vad som är riktigt viktigt, vi har som vana att få allt som vi önskar. Det var först efter workshopdag ett som jag förstod vad som var viktigt och vad som var hindren. Knappt någon el och knappt något internet gör det svårt att blogga men inte omöjligt. Men det finns möjligheter även om det är begränsade, går något sönder så lagas det med tejp, en skruv och en gammal plåtbit.

Den första förmiddagen på workshopen var riktigt jobbig. 20 scouter från Rwanda, Kongo och Burundi tillsammans med mig och min fransktolk satt inkrupna i ett kontor på 4×6 meter med endast ett blädderblock som pedagogiskt hjälpmedel. Det är inte lätt att beskriva bloggar, internet och sociala nätverk på ett papper. Ingen verkade förstå. Jag visade bilder, filmer och försökte låta så inspirerande som möjligt, men inget hände i ansiktsuttrycken överhuvudtaget bland deltagarna.

Till sist kändes det som om jag var tvungen att berätta det som jag inte riktigt vågat nämna, min inre övertygelse om varför vi egentligen håller den här workshopen:

• Att Afrika är den mest outvecklade kontingenten i världen och har under lång tid levt en marginalisad tillvaro.

• Att det har skrivits många historier om Afrika men de har oftast varit utifrån den vite mannens perspektiv.

• Att ansvaret ligger på Afrika självt.

• Att genom utbildning, träning och ge verktyg för att själva skriva sin historia.

• Att detta är ett viktigt demokratiskt instrument för att skapa en sannare självbild och som i det långa loppet kan förändra historien.

Min svenska försynthet sa mig att detta var ett hårt budskap som skulle kunna hamna fel, kränka någon deltagares stolthet. Plötsligt skiner flera deltagare upp och en av dem säger på franskbruten engelska: -Yes, like they did in the Arabic spring.

Resten är historia, vi laddade upp vår första bloggpost den sista dagen och jag har dyrt och heligt fått lova att jag ska komma tillbaka snart.

 
Jonas Elmqvist